Fostrad i livets hårda skola

I Nomad argumenterar islamkritikern Ayaan Hirsi Ali för sekularisering och feminism utifrån egna erfarenheter. Håkan Lindgren har invändningar, men konstaterar att hon skulle behövas här i Europa. 

16 september 2010 10:06

Några av er har säkert sett Slumdog millionaire. Jamal, uppväxt i Bombays slum, svarar rätt på fråga efter fråga i Vem vill bli miljonär till programledarens växande irritation. Det är just hans brutala erfarenheter på vägen från slummen till jobbet på ett callcenter som har lärt honom svaren – till betydligt större kostnad för honom själv än om han snappat upp samma fakta ur en bok.

Ayaan Hirsi Ali påminner om killen i Slumdog. Genom de erfarenheter hon gjort under sin livsresa har hon kommit fram till ett antal värderingar – rationalitet, sekularisering, feminism – som hon propagerar för.
Hon började som omskuren, beslöjad och lydig somalisk flicka, flydde från ett arrangerat äktenskap, blev student vid universitetet i Leiden, därefter parlamentsledamot och slutligen nomadiserande, mordhotad intellektuell.
När hon argumenterar för kvinnors rättigheter kan hon hämta exempel från sin egen erfarenhet som rättslös – men för oss är hennes svar irriterande, alltför duktiga. I likhet med den riggade frågesporten i filmen är våra medier riggade på så sätt att den som svarar som Ayaan Hirsi Ali svarar fel.
Ligger det inte något i kritiken när en så skärpt skribent som Johann Hari – läs honom i independent.co.uk – skriver att hon är fascinerande samtidigt som han beklagar hennes karaktärsfel (”complex, fascinating, flawed” kallade han henne; tidigare århundradens landsflyktiga intellektuella, som Spinoza, var givetvis felfria)?

Hennes personlighet kan jag inte uttala mig om, men som författare ligger hennes karaktär i stilen, och i hennes litterära stil kan jag inte urskilja den upplysningsfundamentalism hon anklagats för. Hon höjer aldrig rösten, är klar, saklig, en smula torr, och den första halvan av boken, där hon berättar om sin trasiga familj, är full av återhållen sorg och skuld.

Hon är en av islams skarpaste kritiker, men läser man Nomad ser man snart att det som vred sönder hennes familj inte bara var religionen, utan en djävulskt hård knut av alltihop: patriarkala attityder, föräldrarnas hårdhet mot barnen, stamtraditioner (mot föräldrarnas vilja såg mormodern till att döttrarna blev omskurna), förtryckande föreställningar om heder, stolthet och skam där religionen bara utgör en del.
Till familjens inre våld kommer sedan det yttre i de länder där hon växte upp: diktatur, krig, flyktingliv.

Är religionen rätt trådända att dra i för att lösa upp hela detta nystan? Hirsi Ali är övertygad om det. När hon ser invandrarfamiljer i Holland och Storbritannien återskapa samma slags familjeliv som hon flytt från, som om det omgivande samhället inte angick dem, vill hon göra något.
En cyniker skulle svara att vi inte behöver göra något alls, bara luta oss tillbaka och lita på att modernismen och kommersialismen löser upp det där nystanet åt oss. Den blandning av individualism, sekularisering, kommersialism som man kan kalla modernism har ju, världen över, löst upp alla samhälleliga traditioner den kommit i beröring med – inklusive våra egna. I boken Occidentalism visade Ian Buruma hur moderniseringsprocessens motståndare överallt har riktat samma kritik mot den, från Europa till Japan. Hur starka känslor de än investerade i sitt motstånd har de alltid förlorat.

Nu går en våg av antimodernism genom islam – varför skulle det sluta annorlunda den här gången? Kanske för att drivkrafterna bakom moderniseringsprocessen har börjat ebba ut. Upplysningsidéerna, som länge har försvarat oss mot våra egna auktoriteter, måste nu själva uppträda som auktoritet. Det är en situation som gör oss förvirrade och handfallna – hur handfallna vi är framgår av att vi har så lätt att önska oss en lösning som bygger på våld och förbud (och av att vi är osams om man försvarar friheten bäst genom att förbjuda burkor eller skämtteckningar).
Samtidigt som fundamentalistisk islam vill rulla tillbaka de individuella och sekulära friheter vi erövrat de senaste 200 åren gör kapitalismen lustigt nog sitt bästa för att rulla tillbaka de rättigheter vi tillkämpat oss som arbetstagare under samma tid. Varför vänstern inte har något att säga om denna samtidighet borde en klok person svara på. Ayaan Hirsi Ali skulle för sin del vilja veta varför feministerna i Väst stör sig mer på henne än på de patriarkala värderingar som döttrarna i många invandrade familjer lever under.
Hon tror inte att islam kan reformeras. Muslimska fundamentalister är annorlunda, skriver hon, trots att en snabbtitt i historieboken visar att alla religioner förändras med tiden.

Hade hon skrivit att kristendomen var lika oförsonlig om hon kommit till Europa under det strängt religiösa 1600-talet? Nu föreslår hon i stället att muslimska invandrare ska erbjudas kristendomen som ett slags religiöst metadon: en tolerantare, modernare tro.
Kyrkan borde ta sitt ansvar för integrationen, skriver hon, men tänk om det slutar med att kyrkan och islam upptäcker att de har mer gemensamt med varandra (”familjevärderingar”) än med det sekulära samhälle hon vill skydda?
Trots alla invändningar tycker jag att det är en förlust att Hirsi Ali numer lever i asyl i USA. Det är här i Europa hon behövs som bäst.

 

Litteratur
Ayaan Hirsi Ali
Nomad
Albert Bonniers förlag

Ayaan Hirsi Ali
Ayaan Hirsi Ali föddes i Mogadishu i Somalia 1969. Sex år gammal följde hon med sin familj i landsflykt till Saudiarabien. Som vuxen har hon levt mest i Holland, men är nu bosatt i Washington DC, USA.
Hon övergav sin muslimska tro efter 11 september-attackerna. Själv befann hon sig då i Holland efter att ha flytt från ett arrangerat äktenskap i mitten av 1990-talet.
I Holland blev hon medlem av parlamentet och en viktig internationell röst för en friare kvinnosyn inom islam.
Källa: Albert Bonniers förlag

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!