Folkmusikern, skribenten och dramatikern Sara Parkman spelar på UKK.
Vad kan publiken vänta sig?
– Det är alltid svårt att ge en innehållsdeklaration till en konsert, men de som hört mig förr kommer att känna igen sig. Det är allt från varma små koraler till pompösa episka stora arrangemang. Vi har repat mycket, det är askul och det blir allsång. Vi spelar mest från nya skivan ”Eros, agape, philia”. Den handlar om kärlek, den romantiska och erotiska, den gudomliga och den vänliga, familjära kärleken. Den är som en akt två till förra skivan "Vesper" och avslutar något slags utforskande.
Du har skapat ditt eget musikaliska universum, vad menas med det?
– Det utgår från svensk folkmusiktradition. Musikaliskt och konstnärligt speglar musiken den tid vi lever i men även urtid, forntid och framtid. Jag ser ett behov att låta folkmusiken komma i andra kontexter.
Om "Vesper" sa du att den var en "opolerad käftsmäll mot Ebba Buschs konservativa antispiritualism och neoliberalismens individuella new age-kapitalism". Vad är den nya skivan?
– I tider där politiken gör allt för att ställa oss mot varandra vill jag att vi ska ställa oss med varandra. Jag vill att vi ska välja varandra i stället för att välja bort varandra. Mitt språk är musik och jag vill skapa rum där vi kan vara tillsammans.
Varför blev det just folkmusik?
– Jag såg filmen "Tillsammans" och tyckte den var skitbra och har ofta besökt Urkultfestivalen i Ångermanland. Folkmusik kändes roligt. Och ja, absolut, jag dansar polska.
På scen 28 oktober står även gruppen Ævestaden tillsammans med Sara Parkman på fiol.