Zombier hade precis blivit töntiga när sydkoreanska "Train to Busan" damp ner som en skänk från köttätargudarna. Genrens farlighet har successivt slipats ned de senaste åren, med självmedvetna halvparodier, tonårsromans-crossovers och mesigt blodfattiga blockbusters ("World war Z" var en skam).
"The girl with all the gifts" (2016) var en okej nytändning, men kanske inte en film särskilt många kommer att minnas.
"Train to Busan" är den bästa zombiefilmen jag sett sedan "Dawn of the dead" (2004). Den lyckade remaken utnyttjade en isolerad shoppinggalleria för att blanda zombiefadern George A Romeros antikommersiella subtext med ett underhållande krig mot de odöda. På ett liknande sätt smyger "Train to Busan" in en underliggande samhällskritik mot den knäckande arbetsmoralen som förväntas av sydkoreanska män, och konsekvenserna det får på familjelivet. Men mest av allt är filmen en shot rent panikadrenalin. Jag menar, finns det en sämre plats att slåss mot zombier än på ett tåg?
Frånskilde pappan Seok Woo har negligerat sin dotter Soo-an för sitt jobb som fondförvaltare. När flickan fyller år lovar han att de äntligen ska hälsa på mamman som bor i Busan och hoppar på snabbtåget. Precis som de lämnar stationen hoppar en smittad passagerare på och attackerar personalen. Det aggressiva viruset sprider sig blixtsnabbt mellan vagnarna och blodet sprutar.
Seok Woo försöker desperat hitta en utväg. Först genom att överge gruppen, men sedan genom att samarbeta. Tyvärr är inte alla på tåget kapabla till annat än att se efter sina egna intressen. Regissören Sang-ho Yeon, mest känd sen tidigare inom sydkoreansk anime, förstår att det värsta med att befinna sig på ett tåg under en zombieapokalyps inte är de smittade köttätarna utan de andra medpassagerarna.
Zombiernas ursprung förblir länge ett mysterium, liksom alla spekulationer om vad som händer. Men det är bra och höjer stressnivån. Det finns helt enkelt ingen tid för annat än överlevnad. (TT)