Julieta står i begrepp att flytta från Madrid till Portugal med sin älskade. Men så möter hon sin vuxna dotters bästa vän på gatan. Mötet raserar de skyddsbarriärer som hon byggt under flera år mot smärta, förlust och skuld. Rent bokstavligt börjar hon att lägga pussel med minnen från det förflutna som rymmer en sorgsen kärlekshistoria, dåligt samvete för att en medpassagerare på ett tåg begick självmord och en minst sagt sårig relation till dottern.
Efter en tid av samhällskritik och satir vänder sig Almodovar åter inåt, mot mer vemodiga delar av mänskligt liv. "Julieta" bygger visserligen på tre eleganta och vemodiga noveller av nobelpristagaren Alice Munro, men Almodóvar gör dem till sina. Han förlägger handlingen till Spanien och låter den utspelas under nästan tre decennier. Filmberättelsen är lågmäld, men rymmer en del sorg och smärta, förluster och skuld. Vissa motiv känns igen från Almodóvars tidigare filmer. Som sökandet i ett förflutet, påminnande om "Att återvända" (2006), såriga mor och dotter-relationer som i regissörens bästa någonsin "Allt om min mamma" (1999) och motivet med en sängbunden, sjuk hustru vars make hamnar i limbo vad gäller närhet, ungefär som i "Tala med henne" (2002). Familjeband och oförutsedda händelser har en stor betydelse för handlingen liksom bristen på samtal om det som verkligen betyder något.
Kostymerna, signerade Sonia Grande är påfallande klatschiga och Antxón Gómez’s scenografi rymmer flera färgstarka tidsmarkörer. Omgivningarna är så roliga att betrakta att de ibland riskerar att ta över uppmärksamheten.
Men Emma Suárez är fantastisk i rollen som den medelålders Julieta och Adriana Ugarte är kraftfull och sinnlig som den yngre upplagan av samma rollfigur. Likt Ingmar Bergman arbetar Almodóvar mycket med närbilder av uttrycksfulla ansikten, företrädesvis kvinnors. I en genial scen, när Julietas dotter torkar sin deprimerade mammas hår byter han skådespelare under handduken. När den lyfts från ansiktet har Julieta utvecklats från ung till medelålders av sin sorg.
Filmen är en melodram, vilket understryks av vemodiga violiner i ljudspåret. Just sådana som ökar i intensitet när det blir extra känslosamt bland bilderna. För en del fungerar det säkert, men jag tycker att stråkarna blir påträngande smetiga. Ändå är det en randanmärkning, för "Julieta" är en av de bästa filmerna regissören har gjort under senare tid, så full av värme.