Elin Dahlman tycker att vaniljen smakar ost i nya "Fiftyshades".
Mer vanilj - och ganska mycket ofrivillig humor. Det är vad "Fifty shades darker", uppföljaren till det romantiska sadomasochistdramat "Fifty shades of Grey" erbjuder.
EL James boktrilogi om Christian Grey och Anastasia Steele, en romantisk-erotisk flirt med sadomasochism, har gått hem en masse bland folk och fä. Varför det får någon annan ge sig på att analysera, men visst finns kanske ett sug efter den erotiska fantasivärld som filmatiseringen av "Fifty shades of Grey" och nu "Fifty shades darker" erbjuder.
Sedan den förra filmen har James, som enligt många har haft svårt att lämna över sin bokbebis i någon annans händer, knutit filmprojektet hårdare till sin egen skapelse. James make Niall Leonard står här för manusbearbetningen och Sam Taylor-Johnson, som sist regisserade men inte vann James förtroende, har fått lämna över stafettpinnen till James Foley (som även ska göra den sista filmen i trilogin).
Handlingen utspelas inte långt efter slutet i den första filmen, där Anastasia Steele (Dakota Johnson) lämnade sin dubbelbottnade drömprins Christian Grey (Jamie Dornan) efter att deras passionerade kärlekshistoria gått överstyr. Nu söker han upp henne för att plåstra ihop det hela med löften om förändring. Men frågan är om han har lärt sin läxa. Allt han gör och säger tyder på att han vill kontrollera och äga snarare än att dela.
Men Ana verkar ha en säregen tro på kärlekens och kommunikationens kraft - bara Christian Grey öppnar upp sig för henne kommer allt att lösa sig, och deras förhållande få smak av ofarlig vanilj (ett upprepat skämt i filmen). Eller?
Det är lite deppigt att en film om kvinnlig lust på 2010-talet inte kommit så mycket längre än 80-talets softlinsade Sideny Sheldon- och Shirley Conran-filmatiseringar. Men "Fifty shades darker" är åtminstone lite småkul mellan de ostiga sexscenerna, mycket tack vare samspelet mellan Dornan och Johnson. Hur mycket av humorn som är medveten eller ej är däremot en annan femma. (TT)s