Det Ă€r en stark skildring som regissören Emmanuelle Bercot har gjort, och tanken Ă€r nog att man ska kĂ€nna hopp, att ingen nĂ„gonsin Ă€r förlorad. Med rĂ€tt insatser kan vem som helst fĂ„s att fungera i samhĂ€llet, hur svĂ„rt det Ă€n kan verka. Möjligen Ă€r problemet hĂ€r att det Ă€r svĂ„rt att tro pĂ„ det. NĂ€r filmen slutat Ă€r man mest upptagen med tankar som âhur ska detta kunna fungera?â.
Den 6-Ärige Malony har vuxit upp med en mycket labil mamma som nu har fÄtt nog av sin situation som ensamstÄende mor till tvÄ smÄ och helt sonika överlÀmnar honom pÄ ett möte med de sociala myndigheterna. Vi möter honom igen 10 Är senare, en skolkande, smÄkriminell och mycket frustrerad tonÄring. Hans ilska stÀller till det i mÄnga situationer och han stÀlls inför en ungdomsdomstol.
DĂ€r finns domaren Blaque (Catherine Deneuve) som har ett gott hjĂ€rta och ger honom chansen. Det fortsĂ€tter hon med flera gĂ„nger framöver, för det Ă€r ingen enkel sak att fĂ„ Malony pĂ„ rĂ€tt köl. NĂ„gonstans har han nĂ„got Ă€ndĂ„ som slĂ„r an en ton i medmĂ€nniskorna, för det Ă€r inte lite resurser som sĂ€tts in pĂ„ honom. Hela vĂ„rdapparaten stĂ„r pĂ„ tĂ„, och som hans olycksbröder frĂ„n annan ort sĂ€ger i ungdomsfĂ€ngelset: âhade du varit svart eller arab, dĂ„ hade det varit annatâ.
Den sidan kan man se för storspelande Rod Paradot sÀtter sin karaktÀr frÄn start. Han Àr en truligt söt pojke, men definitivt inte charmig och snudd pÄ livsfarlig i sina utbrott. Det Àr svÄrt som publik att riktigt förstÄ vad Emmanuelle Bercot vill med sin film. Den lÀr definitivt inte rekrytera nÄgon till sociala jobb tror jag. Men en bra inblick tror jag det Àr hur som helst.