"Vi har alla samma historia" slutar en av Dario Fos monologer, den som handlar om flera kvinnor som är fångade i sina respektive liv och på olika sätt är förtryckta av fördomar och förväntningar.
Regissören och manusförfattaren Katja Wik berättar tre olika historier med kvinnor i fokus i sin långfilmsdebut som hon också skrivit manus till. Unga Klara, spelad av Ellen Olaison, är nyförälskad och vill bara vara med Jacob hela tiden. Men exakt hur glad får hon visa sig vara inför hans kompisar på en fest?
Tvåbarnsmamman Anna, sammanbitet gestaltad av Nina Zanjani, klockar sin man, den ansvarslösa Jesper spelad av Robin Keller, när han kokar välling. Detta i ett äktenskap präglat av hennes frustrationer och hans ovilja att gå henne till mötes i något.
Exfrun Vera, som görs av nyligen Guldbaggebelönade Maria Sundbom, har extremt svårt att släppa taget om sin ex-man, men kämpar också med alla de känslor som uppstår med de växelvis boende barnen. Hennes självcentrerade ömkan drabbar barnen, till exempel i en scen där hon pratar i telefon med dem om hur ensam hon är på nyårsaftonen, medan en okänd man masserar hennes fötter.
Det skulle kunna vara samma kvinnas kärlekshistoria från nyförälskelse till efter skilsmässan som berättades. Länge sitter man som betraktare och längtar efter att de tre berättelserna ska gå ihop, eller åtminstone tangera varandra. Men det händer faktiskt inte. Det förblir tre olika aspekter på kvinnligt kärleksliv och en hel del bitterhet som skildras och nystas vidare till fortsatt tre olika trassel.
Men filmen är full av välfångade vardagssituationer. Alla skådespelarna är övertygande i sina roller, det är frågan om lysande skådespeleri. Katja Wik har erfarenhet som rollsättare, bland annat till Ruben Östlunds filmer, och nog märks hennes sinne för casting även i den här filmen där alla roller är väl besatta.
Regi är hon tydligen också bra på. Det finns inte något falskt tonfall i någon replik. Men å andra sidan är det en ganska karg dialog. Inte mycket blir egentligen sagt och framför allt går berättelsernas människor inte vidare. Det finns liksom inga urladdningar utan handlingen stannar vid att vara en räcka inblickar i några människors tragikomiska vardag. Det är inte särskilt spännande, fast ändå märkligt välbekant.
Den dramatiska nerven är lågintensiv. Men som avstamp till funderingar och diskussion om hur vi lever med varandra fungerar filmen utmärkt.