En tystlåten och lite butter man, Sentai, driver ett matstånd. Där serverar ha den plättliknande rätten dorayaki till människor och skolelever som passerar förbi. Han har stammisar, ett gäng skolflickor i uniform som stör honom mest med allt sitt pladder. Men en av dem, en ensam och blyg flicka, Wakana, fattar han sympati för och när alla har gått därifrån ger han henne de dorayaki som blivit lite fula i formen och inte kan säljas.
En dag kommer en äldre kvinna, Tokue, och knackar på till hans matvagn. Hon vill ha ett jobb där, men han säger nej och tycker att hon är för gammal.
Men den lilla damen ger sig inte. Nästa gång tar hon med ett smakprov på sin söta bönröra, An (vilket är filmens japanska titel). Det ger henne till slut det underbetalda jobbet i matvagnen. För Tokue är det ren och skär lycka att få jobba, något som hon tidigare inte fått göra.
Den slitna miljön på stadsgator och i matvagnen kontrasteras med de väldiga, vackert blommande körsbärsträd som välver sig över den. Enkelt, finstämt och vemodigt berättas om de tre udda vännerna. Deras livsöden rullas fram likt en haikudikt i filmform, där varje strof är lågmäld men laddad med undertext och betydelse. Men det finns också inbakat lite väl långa och innehållslösa sekvenser.
Tokues recept på söt bönpasta, där tanken på själva odlandet av bönorna är en viktig ingrediens vid tillagningen, får affärerna att blomstra i samma takt som vänskapen mellan matlagarna fördjupas. Men en dag kommer hon inte till jobbet.
Den unga flickan börjar forska i hur det kan komma sig att Tokues händer är så knotiga och kommer tragisk livshistoria på spåren. Spetälska, lepra eller Hansens sjukdom, den gamla kvinnans tillstånd har flera namn och vi får ta del av ett gripande öde från efterkrigstidens Japan.
Under körsbärsträden är regisserad av japanska Naomi Kawase. Hon är född 1969 och som 17-åring belönades hon med Camera d’Or i Cannes för sin debut ”Suzaku”. I år öppnade hon Cannesfestivalens Un Certain Regard-sektion med just ”Under körsbärsträden”och hon är är den första japanska regissör som varit medlem i Cannesjuryn. Väl värd att hålla ögonen på framöver, således.
Den här filmen har ett långsamt dröjande tempo, fjärran från samurajdrabbningar och sagolika animationer, det som annars brukar förknippas med japansk samtida film. Men den har ett poetiskt bildberättande. Det är som om den vore en skir japansk tuschmålning, målad med breda och lätta penseldrag men med mycket tomhet mellan dem.