Dokumentärfilmaren och satirikern Michael Moore är tillbaka i sin speciella sluggerlufsiga form. I ”Where to invade next” har han samma fokuserade sätt som alltid när han bygger resonemang för att underblåsa sitt teoribygge. Och det innehåller samma typ av samhällskritik riktad mot det egna hemlandet USA som i hans tidigare filmer. Men han var mer vässad i till exempel ”Bowling for Colombine” och ”Fahrenheit 9/11”.
Denna gång pekar han på att USA:s kostnader för krig i Mellanöstern har skenat och utnämner sig själv till konsult för att bistå den amerikanska regeringen. Han ger tips om var de kan invadera istället (fast med ord) och vilka smarta idéer de kan sno med sig i stället för olja. Flera europeiska länder får besök av kepsklädda Moore och hans amerikanska flagga och i varje land hittar han en social och ekonomisk godbit att plocka med hem till USA. Det handlar om villkor för arbetare, skolmat, utbildning, kriminalvård och kvinnors rätt.
Det man ofta saknar i hans sätt att bygga argumentation är någon komplikation. Visst gör han försök, som när han skildrar att finnarna inte bara är väldsbäst på skolresultat, de har också skapad den sanslösa sporten kärringkånk. Men han är ändå ganska ensidigt positiv till vad han möter. Han ställer inte många följdfrågor.
På något märkligt sätt lyckas han ändå påvisa att allt det goda vi har för oss i andra delar av välden ändå kan härledas till USA:s historia på något sätt. Inte ett ord om varför de styrande där tycks ha övergett dessa ideal. Som vapen för att skapa förändring är Moores senaste infotainmentfilm är ganska trubbigt. Men som vanligt är han vansinningt underhållande när han strösslar med fakta för att bevisa sin tes.