Den unga Victoria, från Madrid, är i Berlin och går på en nattklubb. Hon möter Sonne och ljuv musik uppstår i diskodunket. Hon följer med honom och hans tre kamrater ut i natten för att ”se det riktiga Berlin”. Det blir en natt ingen av dem ska glömma. ..
Sebastian Schipper har gjort en ovanlig film. Det är bara att konstatera. Han hänger med gänget i realtid, utan klippning. De två timmar och arton minuter som filmen pågår är desamma för oss som för de inblandade. Det ger en alldeles särskild nerv åt berättelsen. Det är inget som helt tvivel om att det kan hända människorna mycket på en sådan begränsad tid, utan att man som filmare behöver komprimera handlingen.
Det inträffar många dramatiska händelser under filmen gång, vad ska inte avslöjas för mycket. Från början räcker det med at man tycker att Victoria är väl så naiv och godtrogen. Hur många smått berusade kvinnor följer med fyra okända unga män från krogen i ett främmande land, hur smått förälskad man än blivit. Eller borde göra. Samtidigt märks att det här är en kvinna som vill ha ut en spänning från livet och verkar kapabel att ta hand om sig. Men ändå.
Nu tar det här helt andra vändningar än vad man i stort sett förväntar sig från början. Det finns en dold agenda hos männen som i högsta grad kommer att angå Victoria, en skuld som måste betalas.
Sebastian Schipper berättar med hetsiga bildväxlingar och närgången kamera. Filmaren – och därmed åskådaren – blir som en extra medlem i gänget och emellanåt vill man bara dra därifrån. Det borde de övriga också göra, inte minst Victoria. Särskilt som hon inte pratar tyska, utan bara förstår när alla talar engelska.
Laia Costa som spelar henne är suverän i rollen. Hon har också uppmärksammats internationellt. Hon fick en motsvarande Guldbagge för den här rollen i Tyskland och var den första utländska skådespelare att få en ”Lola” i Tyskland. Här lyckas hon med att både framställa en helt vanlig ung kvinna som av lust och obetänksamhet hamnar i en tuff situation, men också en som har ovanliga krafter att ta itu med den.
De övriga omkring bleknar lite runt henne men har också den där kvaliteten att verka helt autentiska men ändå få till både dramat och närvaron. Bara att spela utan att man får de andningspauser som en vanlig filmning gör är imponerande.
I kombination med musiken blir ”Victoria” till en kraftfull och smått klaustrofobisk upplevelse. Det ska bli spännande att se vad Sebastian Schipper kan göra i framtiden. Det här är bara hans fjärde långfilm, på 16 år. Lite oftare kan det bli.