Vad är väl en livslögn? Begreppet myntades i Ibsens pjäs "Vildanden" och handar om en persons föreställning som som inte stämmer med verkligheten, men som påverkar på djupet hur personen lever sitt liv. Florence Foster Jenkins levde i början av förra seklet i New York. Hon gillade att sjunga opera för publik, men var totalt tondöv utan att begripa det riktigt själv.
Hon ordnade konserter och spelade in skivor. Ett arv möjliggjorde hennes karriär som hade en mycket mörk klangbotten. Hennes make eldade på med mutor för att hålla publikens åsikter i schack, eller åtminstone ur synhåll för Florence. Hon blev sin tids snackis på det nöjesglada Manhattan och har inspirerat många. David Bowie lär till exempel haft ett av hennes album i sin samling..
En verklig händelse är central i filmen, när Florence själv ordnar en solokonsert i det anrika Carnegie Hall 1944 och ger fribiljetter till soldater som är hemma på permis och maken tappar därmed kontrollen över publiken.
Filmens många sångscener är påfrestande för den som har det minsta gehör. Men Meryl Streep är fantastisk i rollen som den galet falsksjungande divan. Musikfilmroller som den i ”Mama Mia” gör att denna strålande skådespelare verkar inverterat typecastad. Det ger en extra dimension att vi vet att Meryl Streep faktiskt kan sjunga, men att hon inte kallar sig sångare.
I rollen som hennes man finns Hugh Grant , som för en gångs skull spelar någon annan än sig själv och därmed visar sig vara en karaktärsskådepelare av rang.
Paret lever i en slags folie aux deux. Han gör allt för att skydda ”sin lilla kanin”, men har en älskarinna i en annan lägenhet. Florence i sin tur pratar inte så mycket om att maken är en misslyckad skådespelare som har svårt att släppa drömmen om att få huvudroller i stora Shakespeareuppsättningar.
Simon Helbergs gestaltning av den ackompanjerande pianisten är också något extra. Han är kanske mest känd som ingenjörsnörden Howard i tv-serien "The big bang theory". Han har inte många repliker, men desto mer utvecklad mimik. Att se hans ansiktsuttryck när han första gången spelar till Florences sång är obetalbart. Rena stumfilmskomiken värdigt Chaplin själv.
Stephen Frears hade kunnat göra en freakshow av sin berättelse med råa skratt på Florence Foster Jenkins bekostnad. Nu har det i stället blivit till en älskvärd och ömsint berättelse om en relation som definitivt befann sig utanför normalitetens mallar, inramat av ett luxuöst New York under 1940-talet. Filmen är bitterljuvt underhållande och inte minst berörande. För vem odlar inte en och annan livslögn?