Det är egentligen en mycket enkel berättelse i botten: tre syskon tar på sig att köra 103 mil i en trimmad SAAB för att leverera en trasig klocka till sin gamla mormor. Jonas Selberg Augustsén gör dock en mycket speciell roadmovie av det hela. Det hela inleds med en strof från Gunnar Ekelöfs dikt ”Sophelikoptern”.
Augustsén har tidigare gjort bland annat kortfilmerna ”Höstlandet” och ”Myrmannen”, tänkta i en serie på fem filmer som var och ska utspelas på ett av Sverige lika många erkända minoritetsspråk. ”Sophelikoptern” är den första som är gjord i långfilmsformat, och språket är romani.
I dag har ju romer blivit liktydigt med tiggeri så bara det att han visar upp de medverkande här som vilka innevånare som helst (nästan) är säkert kontroversiellt för många. Skådespelarna Christopher Burjanski, och Daniel & Jessica Szoppe får hela tiden i filmen som ett mantra säga ”vi talar svenska”, och det gör de ju utan vidare (också!), när de träffar folk under sin långa resa.
Augustsén har sagt att hans filmkonst går ut på att ”ta de klassiska dramaturgiska verktygen som finns till hands och skruva ner de dramatiska nivåerna till ett absolut minimum”. Här fungerar det så att han gjort filmen i olika tablåliknande scener. Han har oftast en enda statisk kamera, inga åkningar, inga närbilder. Filmen är dessutom gjord i svartvitt, ofta oerhört snyggt.
Det kan låta tråkigt, odramatiskt. Men så är det inte. Snarare gör detta att han väntar ut både huvudpersonerna och inte minst publiken. Det ger en fördjupad filmupplevelse som är ovanlig. Sedan kan det vara som i den magnifika inledningsscenen. Filmad uppifrån på en landningsplats för helikoptrar hör man flygsaken i luften, men ser bara skuggan. Över plattan kommer då och då en älg springande och plötsligt brakar en tappad container ned. Över till en sjuk mormor i sängen. ..
Som det brukar vara med roadmovies så tar man en titt på tillståndet i landet. Här far trion vidare och passerar monumentala osthyvlar, lama kosläpp, vindkraftverk och människor långt från Söder och Stureplan. Självklart blir man stoppad av polis och det händer en del riktigt dramatiskt, men det filtreras av filmtekniken.
Skådespelarna förstärker det totala intrycket genom sitt spelsätt, det är inga större känslouttryck, inga leenden och så. Även korsordslösandet blir ett berättande där de ska hitta ord som ”standard” och ”folkhem”.
Överhuvudtaget har Jonas Selberg Augustsén gjort en lika viktig som originell film. Detta är riktigt, riktigt bra.