Praktiskt taget varje filmruta är som en Skagenmålning i denna vackra film. Färgskalan går mest i linnevitt, gräsgulgrönt och olika nyanser av havsblått, då handlingen mestadels utspelar sig på en liten ö utanför Australiens kust. Tempot är långsamt och det gör att filmen får sjunka in i sinnet i egen takt.
Tom Sherbourne, gestaltad av Michael Fassbender, kommer hem från första världskriget med ett och annat krigstrauma i bagaget. Nu vill han ha lugn och ro och tackar ja när ett han erbjuds jobb som fyrvaktare på en enslig ö utanför Australiens kust. Men lite ensamt blir det allt efter ett tag. Så när han träffar den livfulla Isabel, som spelas av Alicia Vikander, slår förälskelsen till direkt. Det visar sig att hans känslor är besvarade och paret gifter sig.
Redan här kan man ju börja undra varför hon, den livliga, impulsiva och konstnärliga unga kvinnan gör ensligheten på ön till sin livsluft, en hel ångbåtsfärd från civilisationen. Kanske har Isabel ett så rikt inre liv att det inte behövs mer för henne. Men efter sitt andra missfall, hanterat på denna ödsliga plats enbart med hjälp av maken, börjar hon vackla lite.
En dag flyter en roddbåt i land på deras ö innehållande en död man och ett levande spädbarn. Det är en liten flicka och barnet får ta den plats som de båda förlorade barnen lämnat efter sig. ”Bara tills vidare”, vädjar Isabel till sin tvehågsne make.
Åren går, barnet växer upp i detta isolerade paradis. Men vid ett besök hos Isabels föräldrar stöter de på en kvinna, gestaltad av Rachel Weisz , som förlorat sin man och sin lilla baby just vid tiden då fyrvaktarparet gjorde sitt strandfynd.
Det hela utvecklas till ett drama som är smärtsamt för precis alla inblandade.
En pikant detalj är ju att de båda huvudrollsinnehavarna blev ett par på riktigt under inspelningen. Kanske är min blick färgad av det, men det finns verkligen en särskild och mycket ömsint laddning mellan dem i filmen. Deras fina skådespeleri får filmen att lyfta från det mediokra och ger en autenticitet till den .
Själva handlingen kan dock upplevas banal som ett skillingtryck, bitterljuvt romantisk som en 1800-talsroman. Just den griper inte riktigt tag, trots att det är en känslornas film. Men bilderna och filmfotot är verkligen något att försjunka i och njuta av. De har en närmast hypnotisk kraft. Jag vågar nästan sätta en slant på att filmen åtminstone kammar hem en Oscar, den för bästa foto.