Man kan inte med bästa vilja i världen anklaga filmerna om de gulliga, skönsjungande och helbusiga jordekorrarna Alvin, Simon och Theodore för att vara tillbakalutade och stillastående. Även i denna fjärde film ”Alvin och gänget – gasen i botten” är det, precis som titeln antyder,”plattan i mattan”! Från början till slut.
Ja, det är väl snarast ett hysteriskt tempo, om man ska vara sanningsenlig. För att inte säga ytligt och stereotypt. För den här gången är det, inte bara en massa sång, dans och partyn, utan verkligen fara och färde. De tror nämligen att deras (människo)pappa Dave, som vanligt spelad av en endimensionell Jason Lee, ska fria till nya flickvännen (Kimberly Williams–Paisley) under deras Miamiresa, vilket ekorrarna fruktar är slutet för deras familjesamvaro och en återgång till skogen.
Med i boet kommer också en styvbror. Och alla vet ju vad styv betyder i sagornas värld. Som tur vill inte den odräglige Milles, gestaltad av en överspelande Josh Green, något hellre än att bli av med sina tilltänka bröder. Så de gör gemensam sak. Och det snabbt, innan ringen sitter på fingret.
Men att ta sig från kust till kust visar sig inte vara så lätt. Speciellt inte då de blivit bannlysta på flyget efter en nödlandning och fått en galen flygpolis efter sig. För det blir som alltid när det handlar om Alvin, Simon och Theodore en massa missöden på vägen.
Men inte bara. I svårigheten prövas också ovännen. De svetsas samman och upptäcker plötsligt att de inte har något emot att bli bröder. För kärleken brukar, som det heter, övervinna allt. Men kanske inte riktigt som man tänkt sig. De hela bygger nämligen på ett missförstånd.