Andra världskriget pågår när filmen börjar, vilket den gör som mitt i en inandning. Ett tåg anländer till sin destination, Auschwitz. Koncentrationslägerfången Saul Auslander tillhör de som arbetar med att välkomna nyanlända, se till att de tar av sig kläder och smycken före ”duschen” - och sedan skurar han golvet efter deras avrättning.
Redan denna inledning är outhärdlig att se. Filmrutor flimrar förbi där det pågår det mest fruktansvärda saker i periferin. Sauls överkropp, och hans ansikte är ofta i närbild. Tätt, tätt följer kameran honom när han går omkring bland nakna lik och galna lägervakter, när han förnedras av vakterna och försöker förhandla med medfångarna.
En pojke visar svaga livstecken efter en omgång i gaskammaren. När pojken dör bli Saul som besatt av att han ska ordna en ordentlig begravning för honom. Han säger att det är han son, upprepar det envist trots att hans medfångar säger att han inte har någon. Sauls ansikte är som hugget i sten. Hans beslutsamhet tycks ge honom tunnelseende. Enda tecken till svaghet är ett munsår i hans mungipa.
Sauls sökande efter en judisk rabbi tar absurda proportioner. När han väl hittar en i den senaste fångtransporten är det som att rabbin inte riktigt orkar med att vara den religiösa ledare han är. För bland fasorna i lägret tycks judarnas Gud ha blivit stum.
Vid sidan av Sauls letande pågår också viss oppositionell verksamhet bland hans medfångar. Med en gömd kamera tar någon fotografier i smyg i en mycket spänningsladdad scen. En revolt håller på att formaliseras.
Géza Röhrigs gestaltning av Saul är ett fantastiskt porträtt och det är en fantastisk film, om än med hemskt innehåll. Debuterande regissören László Nemes skildrar Sauls tillvaro så nära det är möjligt. Som åskådare känns det som att man är på plats i hans helvete.
Filmen marknadsförs som thriller, men skräcken har en helt annan dimension är i vanliga filmthrillers. I några av filmens slutscener finns en sekvens som faktiskt påminner om slutbilderna i Hitchcocks ”Psycho”. Samma sneda leende hos huvudpersonen innan handlingen får en allt obehagligare vridning. Men stoffet är så oändligt mycket mer skrämmande. Till skillnad från skräckmästaren Hitchcocks fiktion bygger denna välgjorda och välspelade berättelse på ohyggligt realistiska grunder. En briljant, fruktansvärd, men klart nödvändig film för att påminna om vad som kan hända när mörkerkrafter får övertaget.