Människan bakom missbruket skildras i dokumentären "Monalisa story". Det blir en drabbande resa genom mörker och ljus, med plats för stor kärlek.
Det är ont om nyanserade skildringar av narkotikamissbruk på film. Antingen framställs knarkaren som en förvuxen tonåring ("Pineapple express"), som en utlevande excentriker ("Fear and loathing in Las Vegas"), eller som ett plågat djur ("Requiem for a dream"). Nästan alltid känns de som en annan sorts människor än vi i publiken _ de i stället för vi.
Med dokumentären "Monalisa story" har filmaren Jessica Nettelbladt försökt att göra upp med den bilden. I åtta års tid har hon följt Monalisa, en ung kvinna som kämpar med ett långvarigt heroinmissbruk. Det är en resa upp på toppar, ner i dalar och genom vardagsliv, med plats för både svart förtvivlan och gryende hopp.
Långsamt läggs pusslet om Monalisas liv. Hon föddes påtänd, av en mamma som missbrukade amfetamin, men växte upp i en kärleksfull fosterfamilj. Hon skaffade själv familj och levde Svenssonliv med lärarjobb, men drabbades av en depression och började knarka.
När vi möter henne hoppas hon på avgiftning. Hon besöker Sprututbytet och samtalar med en sköterska som kommer med vänliga råd och en stilla vädjan: vi vill inte få ett samtal om att du har tagit en överdos. Innan hon går får hon en lång kram. I det ögonblicket _ liksom i många andra av filmens scener _ finns en värme som jag aldrig tidigare har sett i en film om missbruk.
Under en drogfri period förälskar sig Monalisa i Fredrik, som har tillbringat barndomens helger hos en supande pappa och själv nyligen har tagit sig ur ett missbruk. Det är en relation som får mina varningsklockor att börja klämta, men så svartvitt är nu inte livet _ Nettelbladt skildrar deras förhållande ur alla tänkbara vinklar och trasar sönder alla förutfattade meningar.
Det som berör mig starkast med filmen är att både Monalisa och Fredrik får vara komplexa människor av kött och blod. Att samma person som tillreder en dos heroin (sked, tändare, hela kittet) också kan plaska i ett äventyrsbad eller nyförälskat välja bröllopsklänning. Detta självklara mänskliga, som gestaltas alltför sällan.