Måns Månsson är en Sveriges mest originella regissörer. Efter att ha gett oss en ovärderlig inblick i Anders Björcks bandklipparliv på Uppsala slott med ”H:r Landshövding”, försökte han döda polisdeckaren som genre genom att väcka liv i privatspanaren Roland Hassel, och göra honom till en Palme-besatt pensionär. När han nu filmatiserar Kristian Lundbergs hyllade självbiografi ”Yarden” känns det som han står på gränsen till ett stort internationellt genombrott, och filmen fick ett varmt mottagande när den visades på filmfestivalen i Berlin.
I centrum står författaren (spelad av Anders Mossling) som blir av med sina skrivjobb på kultursidorna. I stället får han jobb som daglönare – eller snarare timlönare – på hamnen i Malmö. Här blir han arbetare 11811, och numret är det närmaste han får ett namn i hela filmen. Hans jobb är att köra av lyxbilar från gigantiska fartyg och parkera dem på sin rätta plats. Det finns ingen säkerhet på jobbet. Som inhyrd kan han bli uppsagd när som helst utan anledning och de anställda uppmuntras att spionera på och anmäla varandra. Han är ensamstående med en tonårig son. När lönen inte går ihop löser kronofogden in sonens tv medan han själv tvingas sälja sin dykarutrustning.
Kristian Lundbergs bok täcker in såväl barndomen som slitet i hamnen, men i filmatiseringen har Måns Månsson och manusförfattaren Sara Nameth förtjänstfullt omarbetat det till en rak historia som kretsar kring det senare. Men liksom i boken är det en berättelse om klass – om innanförskap och utanförskap och stängslen däremellan.
På många sätt är ”Yarden” Måns Månssons mest konventionella film hittills, men ändå känns det som om han försöker han sudda ut linjen mellan konstfilm och spelfilm. Det är en historia som knappt rör sig framåt och ingen annan regissör skulle bryta upp berättelsen med närbilderna på de enorma fraktfartygen som kommer in i hamnen som marknadens ostoppbara kraft, eller med vyerna över det stora öppna havet, där författaren lyckas bryta sin ensamhet med hjälp av sina dykartuber.
Den europeiska arbetarfilmen står sig stark just nu. Filmer som ”Marknadens lag” och ”Två dagar, en natt” har skildrat villkoren för dem som har drabbats hårdast av eurokris och arbetslöshet. ”Yarden” sällar sig till samma led, men för även in en etisk dimension. De flesta i hamnen är invandrare, medan en av förmännen agerar trubadur på firmafesten och lirar Sverigedemokraternas vallåt. Klyftan mellan dem som ägs och de som äger växer sig lika stor som det iskalla hav som piskar upp vågorna mot hamnkanten.