Tillsammans med sin bror Aki har Mika Kaurismäki gjort flera uppmärksammade och originella filmer. De splittrade på sig när brodern tog sig till Hollywood. Men här visar Mika att han kan väl så bra på egen hand.
Drottning Kristina har fascinerat och konfunderat både forskare och allmänt historieintresserade sedan hon abdikerade 1654, efter tio år på den svenska tronen. Inte minst har det faktum att hon aldrig gifte sig, eller ens rapporterades intresserad av män, bidragit till myterna.
När jag själv gick i skolan fick man tydligt i sig historielärarens avsky för denna kvinna som inte bara lämnade tronen utan konverterade till katolicismen, i kamp mot vilken hennes far Gustaf II Adolf heroiskt mött döden vid Lützen, och att hon senare flyttade till Rom. En makalös men skamlig seger för papisterna!
Nåväl, genom åren har det väl sipprat in en och annan ledtråd till varför hon hoppade av. Det kan ju inte vara särskilt roligt att sitta som galjonsfigur med all fri vilja och spontanitet förbjuden. Men det är faktiskt först efter att ha sett "The Girl King" som jag fått någon riktig ingång till denna gåtfulla person. Självklart är det en tolkning som Kaurismäki gör, byggd på fakta så långt det går (och så länge det passar dessutom) och sedan med konstnärliga utsvävningar. Men ändå.
Vi möter ett barn som sedan födseln till största delen fostrats som en pojke. Hon kan rida, fäkta och skjuta. Hon är högintelligent, känslig och härligt fritänkande. Hon är lärd, särskilt intresserad av filosofi. René Descartes är en husgud, och han kommer till hennes stora glädje till Stockholm senare (där han också dör av den stränga kylan).
Ansträngningarna är stora för att få henne gift. Hon faller dock för sin vackra hovdam Ebba Sparre (Sarah Gadon), något som motarbetas kraftigt. Hovet i övrigt tror också att de ska kunna kontrollera Kristina genom Ebba. Vilket inte lyckas. En hel del av filmen handlar om deras förhållande, en komplicerad och romantisk historia.
Kaurismäki har gjort det mesta av den inte alltför stora budget han haft till förfogande. Det är inga storslagna masscener men Kaurismäki har fått till miljöer och exteriörer så det är inget man reagerar på särskilt. Lite tråkigt för en lokalpatriot är det att man inte spelat in de scener i Uppsala Domkyrka som historiskt tog plats där i Uppsala.
Det blir lite teatraliskt och det mesta krutet är lagt på skådespeleriet. Malin Buska är magnifik som Kristina, vilken hon spelar med hela sitt register. Hon framstår som en mycket tidig, modern kvinna, i sina val och uppträdande. Samtidigt är friheten mycket begränsad för en drottning. Men det är en fröjd att se hennes uppror mod den patriarkale Axel Oxenstierna och hela den roll Kristina är satt att spela.
Michael Nyqvist är mycket bra som Axel, där han får fram både faderskänslorna och viljan att göra det bästa för att behålla Sverige som en stormakt.
Om det nu är för att just ge en extra känga åt det storvulna Sverige (vare sig det gäller en längtan till ett storslaget förflutet eller att ha världens största hjärta) så har Kaurismäki valt att ha dialogen på engelska där det skulle ha varit svenska. I övrigt är det tyska, franska och latin. Om nu ens hovet pratade svenska på denna tid i och för sig. Det är förstås en fördel internationellt med engelska också förstås, hur många filmer har man inte sett där tyskar pratar engelska. Men ändå.
Det är som helhet ett intressant och stundtals riktigt gripande drama som Mika Kaurismäki gjort. Inte invändningsfritt men originellt och uppfriskande.