Hör upp alla ungar. Nu kommer en ny bekantskap att läggas till er populärkulturella uppfostran. Förmodligen är era föräldrar mest entusiastiska över Snobbens återkomst men ge det en chans, gulligare än så här blir det knappast under julhelgen.
För alla som äruppväxta med Charles M Schultz vitsigt melankoliska serier om hunden Snobben, dennes fågelkompis Woodstock och barnen de vakar över blir det ett mysigt återseende att möta hela gänget igen.
Nostalgifaktorn är hög. I Schultz anda kan man bocka av misslyckad drakflygning, påflugna kärlekar och gosefiltsstrider utan att behöva stå ut med vare sig skrikiga, överavancerade repliker eller ens sakna prinsessor, trollkarlar och superhjältar.
"Snobben: The peanuts movie" är samtidigt tydligt gjord för en ny generation och uppfriskande nog en filmupplevelse riktad till den yngsta publiken. Tempot är lugnt och animationen färgglad. En njutbar kombination av 2D och 3D lyfter den gamla, platta serietidningskänslan till moderna nivåer. Det funkar väldigt bra.
Dessutom bjuds det på ett sympatiskt drama där Charlie Brown, eller stackars Kalleponken, kämpar på med sitt till synes allmänt otursförföljda öde. Det ställs på sin spets när den lilla rödhåriga flickan börjar i hans klass. Kärlekens pilar träffar Karl men hur gör man egentligen för att få ihop det? När man dessutom är universums största klant? En fin, humanistisk historia om självförtroende och vänskap tar sin början.
Samtidigt, hos Snobben, pågår ett luftburet äventyr där han med hundkojan som bas strider mot sin nemesis, den Röde baronen. Han söker också efter kärleken, vilket knyter ihop de båda spåren på ett fint sätt. Det är 65 år sedan Snobben föddes och för att ha nått pensionsåldern är det en mycket vital vovve som nu har gjort comeback. Det är nog bara att räkna med att Gullan, Linus, peppiga Pia och alla de andra kommer att dyka upp lite oftare på bioduken framöver.