När Erik ärver sitt gamla barndomshem, en jättestor gammal villa, övertalar hustrun Anna honom att starta ett kollektiv. De ringer runt till några vänner och snart har de en brokig och bohemisk storfamilj i huset.
Kollektivet inför stormöten. Alla inleds med att medlemmarna får berätta hur de mår för stunden sedan står stort och smått på dagordningen, från hantering av matkassan tillt godkännanden av nya medlemmar. Det blir rätt stökiga möten med mycket öl och bullriga skratt. Den utvidgade familjen fungerar allra bäst när ett av parens son blir allt sjukare. Den är också något att ta avstånd ifrån, som Erik och Annas 14-åriga dotter Freja gör då hon har sin egen kärlekshistoria att utveckla.
Men det danska varma gemytet övergår i mer komplicerade emotioner när Erik inleder en kärleksaffär med en av sina arkitektstudenter. Anna tycker att den nya kan flytta in, men hon hade inte räknat med vilka känslor det väcker hos henne själv och hos de andra.
Handlingen i "Kollektivet" utspelas i ett 1970-tal med brun manchester och åtskilliga cigaretter som rekvisita. Men filmen är förvånande blek som tidsbild. Vore det inte för att världsnyheter som avslöjandena runt Pol Pot passerar i bakgrunden på de svartvita tv-apparaterna så skulle den kunna utspelas idag. Kanske är avsikten att försöka skapa tidlös allmängiltighet. Kanske är hela konceptet bara en rest av dogmamanifestet, inom vars ram Thomas Vinterberg en gång debuterade som filmregissör.
Han Oscarsnominerades för "Jakten" (2012), vilken är en betydligt starkare film än vad denna är. "Kollektivet" skrevs ursprungligen som en pjäs till en teater i Wien och bygger löst på Vinterbergs egen uppväxt i kollektiv. Här återanvänder han skådespelare från sin kanske största succé "Festen" (1998), Ulrich Thomsen och Trine Dyrholm. Båda är väldigt bra på att gestalta undertexter och de ger på så sätt replikerna ett mer mångbottnat innehåll.
Det är lätt att göra jämförelser med Lukas Moodyssons "Tillsammans" (2000) som också handlar om att leva ihop i kollektiv. Men i den jämförelsen är Moodyssons skildring rena humorfesten. För här blir det lite mörkare allvar, påminnande om de tilltrasslade relationer som skildrats av Ingmar Bergman och Lars Norén.
Den starkaste insikten denna film förmedlar är att aldrig är man så ensam som när man är udda i en grupp och att radikala samlevnadsexperiment inte är så lätta att hantera känslomässigt. Stämningen glider över mot moll.