Redan öppningsscenen i ”The Neon Demon” ger en föraning om otäckheter. I en kretongklädd stilsoffa, ligger en ung kvinna i tjusiga kläder och intrikat frisyr. Hon är alldeles nerblodad. Framför henne står en djupt koncentrerad fotograf som tar bilder. Detta anslag av dekadens och cynism påminner om en debatt som var för några år sedan, när ett stort internationellt modemagasin hade utmärglade modeller i dystra miljöer med heroinsprutor hängande i armvecken, i ett sorts socialmisärschic modereportage.
Den unga kvinnan i soffan är tonåriga Jesse som kommit till Los Angeles för att bli modell. Hon säger sig sakna begåvning men hon är medveten som sin naturliga skönhet och vill tjäna pengar på den. Elle Fanning gör henne till en aningslös men ändå målmedveten ung människa. Fast utan egentligt psykologiskt djup.
Hon blir bekant med en sminkös, som i sin tur har två väninnor som är modeller. Trion avundas Jesses skönhet.
I en liten roll som motellvärd och eventuellt ättelägg till Norman Bates i ”Psycho” finns Keanu Reeves. Han är inte den enda i filmen som slickar sig lystet kring munnen när unga Jesse gör entré.
Men döden finns också med som tema. Sminkösen extraknäcker till exempel på ett bårhus, där hon förskönar lik. Och det är inte det enda hon har för sig där.
Regissören Nicholas Winding Refn slog igenom med en febrig skildring av knarkvärlden i danska filmen ”Pusher” (1996). Där, i drogträsket runt Pusher street i Köpenhamn, var det långt mellan människorna. Det är det även här, i Los Angeles modevärld.
Dialogen är knapp. Men bildspråket är desto mer målande. Filmrutorna verkar influerade av målaren Edward Hoppers ödsliga urbana miljöer och av supertrendiga inredningsmagasin. Filmen är en imponerande stilövning som berättar om ytligheter med hjälp av just snygga ytor, ackompanjerade av kyliga syntackord. Den rör sig obönhörligt, målmedvetet skridande som på en catwalk, mot ett blodigt crescendo.
En mungipa dras upp i ett snett leende vid åsynen av ett människoöga i en liten hög hjärnsubstans i en scen mot slutet. Winding Refns humor är bisarr och mer nattsvart än Tarantino i hans blodigaste stunder. Men nog saknar jag lite hopp eller motkraft mot all denna galet välpolerade och så småningom blodslafsiga ytlighet. Förhoppningsvis är det just det som regissören vill åt med sin obehagliga film som pendlar mellan estetiserande samtidsdrama och lågbudgetskräck.