"The space between us" fungerar okej som en film om hormonstinn tonårsromans, men mindre bra som tänkvärt science fiction-äventyr.
Säg den filmgenre som inte kan förpestas av en sockersöt tonårsromans, och jag ger dig science fiction-filmen. Fram tills nu, vill säga. För "The space between us" är så nära man kan komma att placera en Nicolas Sparks-roman i rymden. Det vill säga en historia vars främsta syfte är att framkalla tårar och hjärtesorg hos publiken.
Med detta sagt så finns det ändå förlåtande kvalitéer i Peter Chelsoms film. Den lite onödigt långa startsträckan innehåller ett spännande upplägg där en kvinnlig astronaut går igenom en hel graviditet på väg mellan jorden och Mars, och väl framme föder ett barn som alltså tillbringar hela sin uppväxt på en annan planet.
Det är förutsättningar som får konsekvenser för barnets hälsotillstånd när han som 16-åring (Asa Butterfield) återvänder till jorden i jakt på ett "normalt" liv, kanske med en flickvän (Britt Robertson) och en far som troligtvis inte känner till hans existens. Nasa, och Marsprojektets visionsdrivne vetenskapsman Nathaniel Shepherd (Gary Oldman) har nämligen mörkat att Gardner Elliot finns eftersom hans mor dog i samband med hans födsel.
Tyvärr ägnar sig regissören Chelsom och manusförfattaren Alan Loeb mer åt att återskapa romantiska klyschor än att utforska berättelsens vetenskapliga sidospår. Det ligger visserligen i linje med Loebs tidigare manusförfattande, som inkluderar smörjor som "Skönheten i allt" och pokerrullen "21", men blir en smula kontraproduktivt här, där halva filmen utspelas i science fiction-miljö.
Mer än en knasig mix av "Förr eller senare exploderar jag", "The martian" och "Starman" blir aldrig "The space between us", även om Butterfield fungerar fint som bortkommen "utomjording" med sin gängliga kroppshydda. Kemin mellan honom och Robertson är inte uppenbar, men de får det hela att fungera hjälpligt. Inte illa med tanke på att deras romans har spetsats med illasittande repliker och för mycket läppglans. (TT)