Fenton Baileys och Randy Barbatos "Mapplethorpe: Look at the pictures" tar delvis avstamp i händelserna strax efter konstnären Robert Mapplethorpes död 1989, då den republikanske senatorn Jesse Helms ilsket attackerade fotografens homoerotiska, ofta sadomasochistiskt anstrukna bildkonst och de som ställde ut den. "Look at the pictures", utropade Helms upprört i ett sorts moralpaniskt försök att stoppa bilderna, som för honom framstod som obscena.
I "Mapplethorpe: Look at the pictures" får vi göra just det - i detalj.|
Det är rövar och kukar och diverse kroppsdelar så det står härliga till, men också en hel del blomsterarrangemang _ allt med Mapplethorpes blick för specifika kompositioner eller kontraster.
Mapplethorpe var ingen improvisatör, däremot en arbetsnarkoman, driven av en evig längtan efter kändisskap och erkännande. Och det är när filmen är inne och petar i hur tätt sammansvetsat Mapplethorpes liv var med hans konstnärliga ambitioner som den här dokumentärfilmen är som bäst. Då bryter den sig loss från det typiska idolporträttet där den stundvis befinner sig, och skapar en djupare förståelse för drivkraften bakom hans konstnärskap.
Mapplethorpes uppväxt i en katolsk kärnfamilj varvas med berättelser om svettiga raggarrundor på sm-klubbar och gaybarer i 70-talets New York och öppenhjärtliga röster från ett flertal personer som befann sig i Mapplethorpes närhet (synd dock att en nyckelfigur som Patti Smith saknas i filmen).
Det är ofta roligt, tragiskt och lite äckligt på en och samma gång, som i historien om hur Mapplethorpes stackars döda apa Scratch förvandlas till konst.
Det är svårt att föreställa sig en lika fysiskt självutlämnande konstnär slå igenom i dag. På många sätt speglade Mapplethorpe en tid där experimentlustan var stor och törsten efter revolt mot allt som framstod som förlegat genomsyrade en hel generation. Vem är hans like i dag?