En neonfärgad energikick lyser i höstmörkret. "Trolls" visar sig vara lite mer än en uppdatering av de populära gamla penntrollsfigurerna.
Justin Timberlakes popdänga "Can't stop the feeling", som är en av filmen "Trolls" paradnummer, har ätit sig så djupt in i hjärnan nu (den släpptes i maj) att det känns som om filmen redan har gått upp och ned från biograferna. Tur att så inte är fallet. För "Trolls" är en energisk färgklick till film som gör sig väl som bioutflykt när mörker och kyla kryper innanför höstrocken.
Något nytt erbjuder den inte direkt, och vill man vara krass så är "Trolls" skamlös med sin uppenbara kommersiella ambition att skaka liv i de gamla penntrollens popularitet. Känslan av att animeringsstudion Dreamworks vill ned i ens fickor mattas ändå lite, tack vare att filmskaparna Mike Mitchell och Walt Dohrn inte säljer en knallrosa, fläckfri bubbelgumsvärld utan faktiskt tillåter den att ha lite skavanker.
I centrum står det lilla rosa prinsesstrollet Poppy, en studsboll av lycka som älskar dans, sång och glitter. När hon bjuder på fest i trollbyn råkar hon dessvärre locka dit en av bergerna, trollens största fiender. Flera av Poppys vänner tas tillfånga, och nu måste hon rädda dem innan de serveras på fat hemma i den unge bergerprinsen Brosks slottssal.
Med på uppdraget följer dysterkvisten Kvist (!), en paranoid kille som lagt trollnöjen som dans och sång på hyllan. För åskådaren blir Kvist en välbehövlig motpol till Poppys överoptimism. Hans personliga resa är filmens mörka (nåja) hemlighet, och resulterar så småningom i några finstämda musikframträdanden i en hitsamling där nygamla discodängor annars avlöser varandra.
Det är med nöd och näppe som Trolls" levererar tillräckligt med syrlighet för att man inte ska gå under på grund av sötchock, men Mitchell och Dohrn klarar ändå balansgången. Söker man en stund av pepp och pop är "Trolls" ett snabbsmält lyckopiller.