”Det ska vara så att folk spyr i biobänkarna, då fungerar antikrigsfilmerna som bäst” brukade UNT:s förre filmkritiker Hugo Wortzelius säga om misärtunga filmer som till exempel ”Vinterkriget”(1989). Den nu premiärvisade ”Hacksaw Ridge”, regisserad av Mel Gibson, står inte långt efter vad gäller att framkalla äckel- och meningslöshetskänslor inför krig. Den innehåller en halvtimmeslång sekvens som är bland de värsta jag har sett i genren. Eller nästan sett, jag blundade mest när den pågick.
Hacksaw Ridge är en plats ovanför ett högt stup på ön Okinawa. Det var ett av Japans starkaste fästen under slutfasen av andra världskriget och här stod blodiga och långdragna slag.
Huvudperson är amerikanska sjukvårdaren Desmond T Doss, en man som funnits på riktigt och som spelas av en fantastisk Andrew Garfield. Verkar snudd på typecastad då han ibland påminner om sin förra rollfigur Spider-man. På grund av sin religiösa övertygelse vill Doss inte bära vapen eller döda. Men han vill promt tjäna sitt land som soldat.
Redan under utbildningen utmärker han sig som en av de fysiskt starkaste i sitt kompani men han vägrar att ens hålla i ett gevär. Doss förklaring till att så envist vilja ge sig ut på slagfältet är att han istället för att ta liv tänker sig att ge liv.
Länge tänker jag att mannen är knäpp. Det är väl bara att hitta några vapenfria arbetsuppgifter åt honom i hembyn? Det finns stunder i filmen när Doss påminner om en annan amerikansk antihjälte på film, den troskyldiga och renhjärtade Forrest Gump. I synnerhet på det helvetiska slagfältet när Doss springer omkring med kulor och kroppsdelar vinande omkring sig för att leta efter skadade kamrater, ”Run Forrest, run”.
Gibson skildrar japanerna som lömska och ondskefulla, inga ”men of honour” för att citera ur en annan film av Gibson, Oscarsvinnaren ”Bravehart” (1995). Regissören må vara kategorisk men hans hjälte Doss gör ingen skillnad mellan folk när han räddar skadade från krigsinfernot.
En rar kärlekshistoria och en tillbakablick på huvudpersonens våldsamma barndom ger en psykologisk grund till Doss ställningstagande. Han blev den första vapenvägraren i amerikansk historia som fick kongressens hedersmedalj.
De utdragna och mycket explicita våldsamheterna på slagfältet drar ner upplevelsen av filmens berättelse om nästan osannolik medmänsklighet. Men andemeningen med filmen blir glasklar. Krig är vansinne och de verkliga hjältarna är inte de som hanterar vapnen. Åtminstone inte här. Det är underbart av Gibson att skildra mod i fält som något annat än råhet.