Ofärdig framgångssaga

Björn G Stenberg ser en ganska traditionell framgångssaga.

Jennifer Lawrence, Robert De Niro och Edgar Ramirez tillhör toppskådisarna som befolkar det  ofärdiga men bitvis roliga dramat "Joy". Pressbild.

Jennifer Lawrence, Robert De Niro och Edgar Ramirez tillhör toppskådisarna som befolkar det ofärdiga men bitvis roliga dramat "Joy". Pressbild.

Foto: Merie Weismiller Wallace

Filmrecension2015-12-24 06:00

Framgångssagor på film kan ju fungera inspirerande, eller åtminstone som en påminnelse om att vi kan göra skillnad. De har också en tendens att bli väl präktiga - om de nu inte handlar om en Gudfader - och särskilt om det handlar om en verklig person ganska fjäskande.

Filmen ”Joy” säger sig vara inspirerad av affärskvinnan Joy Manganos liv. Hon kom från enkla omständigheter, fick ta ett enormt ansvar för sina föräldrar liksom sin egen familj. Hon hade dock en talang för uppfinningar som gör vardagen enklare, och startade med en urvridbar mopp. Med god hjälp av den gryende trenden med tv-shop fick hon efter hårt slit och tunga vedermödor till ett blomstrande företag. Alltså urtypen för den amerikanska drömmen; oberoende av ras, ursprung och så ska du kunna skörda framgång.

Det börjar också som en skruvad komedi när hennes far plötsligt flyttar in hos henne efter att ha blivit utkastad av sin nya fru. Han får flytta in i källaren där Joys ex-make redan bor. Mamman har sedan skilsmässan från hennes far inte lämnat sovrummet där hon följer såpoperor dagarna i ända.

Det kunde ha varit pilotavsnittet på en bra tv-serie. Här finns ett antal dråpliga scener som gör att man förväntar sig en underhållande och rolig film. Det har gjorts mängder av film på samma tema och här är skillnaden mest att det handlar om en kvinna. Det är bra så, det kan behövas extra inspiration när det gäller en underrepresenterad kategori i affärslivet. Jennifer Lawrence spelar också Joy bra, inget snack om det. Birollerna är väl besatta där Robert De Niro spelar en kärleksfull men emellanåt spritt språngande galen pappa och Virginia Madsen en dito mamma. Lägg till en suverän Isabella Rossellini.

Men vartefter Joy alltmer blir en superkvinna på alla områden sjunker engagemanget i både henne och filmen. Den amerikanska drömmen har skildrats för ofta och dessutom bättre i andra filmer tyvärr. Och Joy Mangano brinner inte för något större än sin eget företag, så jämförelser med typ ”Erin Brokovich” haltar. Som helhet får David O Russell till ett antal lovande scener men helheten haltar.

FIlm

Joy

Regi & manus: David O Russell

Filmstaden

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!