”En kvinnas fantasi är så snabb”, säger Elisabeth Bennet i ”Stolthet och fördom” (1813), ”den löper på ett ögonblick från beundran till kärlek, från kärlek till äktenskap.”
Från äktenskap till zombier då?
Denna fråga ställs av kostymkomedin ”Pride and Prejudice and Zombies”, som låter Jane Austens kärleksintriger i den brittiska adeln kompliceras av en odöd apokalyps.
Tanken är inte så galen som den låter.
Det viktorianska England var nämligen besatt av döden. Reformationen hade avskaffat skärselden, vilket lämnade kvar de drastiska alternativen himmel och helvete. Döda hölls halvt vid liv genom komplicerade, långdragna sörjningsritualer, som bland annat krävde att änkor varierade tyg och färg beroende på hur länge deras älskade varit döda. Via böcker som Mary Shelleys ”Frankenstein” (1821) drömde de dessutom mardrömmar om de avlidnas våldsamma hämnd mot de levande.
Och inte kan jag vara den enda som, när jag i film efter film sett Englands mäktiga ta månader på sig att stamma fram att de är kära, önskat en hastig och segerrik zombieinvasion?
Precis som i originalet får vi följa Elisabeth Bennet (Lily James), en kaxig och självständig kvinna från den lägre adeln. Till en början stör hon sig på stroppige Mr. Darcy (Sam Riley), men de har mer gemensamt än hon först tror. Båda har de svårt för omgivningens giftermålshets och pretentiösa manér – och båda älskar de att ramma spjut i nacken på levande döda.
Mr. Darcy är en framstående zombiejägare, men systrarna Bennet är inte några våp. Visst sitter de fortfarande i ring och fnittrar om vem som friat till vem, men de passar samtidigt på att putsa sina musköter. När det visar sig att en aristokrat smittats och beslutat leda de odöda horderna tvingas Darcy och Bennet slåss sida vid sida, och då vaknar även deras känslor för varandra till liv.
Alla skämt i filmen är varianter av titelns premiss, och nog är det kul när de pryda jordägarna försöker behålla värdigheten trots att köttätande monster när som helst kan bloda ner de handgjorda ullmattorna.
Det blir dock aldrig ”Scary Movie”-pajigt, utan skådespeleri och produktion är lika allvarliga som vilket brittiskt historiedrama som helst. Vilket jag var orolig för, men överraskande nog så funkar det. De lyckas till och med få oss att känna engagemang för romansen mellan Bennet och Darcy.
Så den som överkommer prestige och förutfattade meningar har en hel del hjärndöda skratt att hämta.