Få gånger har den gamla devisen ”verkligheten överträffar dikten” känts mer träffande än i fallet Lance Armstrong. Det är en osannolik historia, som var på väg att filmas när den fortfarande hade ett lyckligt slut – när den skulle ha handlat om mannen som besegrade cancern för att bli den bästa cyklist som världen någonsin hade sett. Nu är det filmen om hur cyklisten även var den största fuskaren.
Filmen bygger på journalisten David Walsh bok ”Seven Deadly Sins: My Persuit of Lance Armstrong”. David Walsh var journalisten som hela tiden hävdade att Lance Armstrong var dopad, och som gjorde allt han kunde för att avslöja sanningen, trots att Lance Armstrong framgångsrikt lyckades stämma Walsh tidning.
Det är på den här katt-och-råtta leken som regissören Stephen Frears fokuserar. ”The Program” är inte så mycket en Lance Armstrong-biografi, som berättelsen om ett envetet och mångårigt journalistiskt grävande. Under de sju år Lance Armstrong dominerade Tour de France, var David Walsh honom hack i häl. Armstrong gjorde allt för att dölja sin doping och lyckades länge ligga ett steg före Walsh och de andra myndigheterna, och när han inte gjorde det lyckades han förhandla med korrupta tjänstemän inom cyklingen.
Stephen Frears berättar historien i ett medryckande högt tempo. Som cyklist blir Armstrong (Ben Foster) större och större, samtidigt som kanyler ska gömmas och blod tunnas ut, och tills slut berättas lögner för att dölja tidigare lögner. Samtidigt kämpar David Walsh (Chris O´Dowd) mot såväl Armstrong som de egna journalistkollegorna som inte vill att han ska fortsätta att jaga sportens största profil.
Det är spännande, men tyvärr skruvar Stephen Frears upp tempot på bekostnad av nyanserna. Karaktärerna får aldrig utvecklas, och Lance Armstrong förblir ett mysterium. Det görs inte ens ett försök att förstå honom, utan han förblir ett slags ljugande monster. Inte heller tillåts vi komma nära David Walsh, mer än att vi förstår att han är den goda sanningssägaren. För att inte tala om dopningsdoktorn Michele Ferrari, han porträtteras som en galen man i vit rock – som hämtad från ”The Simpsons”.
Historien om Lance Armstrong är så spektakulär från början, att det känns onödigt att den här har förenklats ytterligare för att passa den dramaturgiska mallen. Men samtidigt presenteras den på en noggrant putsad silverbricka, vilket gör att den är lättsmält och underhållande, även om man inte blir så mycket klokare på vem Lance Armstrong är.