Vad knäckte Oasis? "Oasis: Supersonic" kommer inte med några stora avslöjanden, utan är en nostalgisk tidsresa tillbaka till bandets raketkarriär på 90-talet.
"Noel har många knappar. Liam har många fingrar". Oasis-gitarristen Paul "Bonehead" Arthurs summerar i "Oasis: Supersonic" delvis vad som utgjorde dödsstöten för rockbandet som frälste en hel värld på 90-talet.
Med tanke på att bröderna Gallagher inte talar med varandra längre är det imponerande att den här filmen ens blivit av. Men Mat Whitecross dokumentär gör tyvärr inte mycket för att fördjupa bilden av bandet.
Fokus ligger på bröderna Gallagher, Oasis tidiga år och hur bandet hanterade sin kändisstatus. Whitebross använder sig främst av arkivmaterial med ljudspår och kommentarer (ofta väldigt roliga) av Noel, Liam och människor i deras och bandets omkrets.
Till en början nostalgikickas man tillbaka till 90-talet. Replokalsversioner av de tidiga hittarna samsas med underbara klipp, som den gryniga upptagningen från konserten i Glasgow 1993 då bandet upptäcktes av Creation-bossen Alan McGee. När låtarna från debutplattan "Definitely maybe" dånar genom biosalongen får man gåshud - bandets ruffiga energi tränger, 20 år efter deras storhetstid, rakt genom bioduken.
Här finns oväntat fina inslag, som de om brödernas mamma Peggy som ensam uppfostrade tre söner efter att ha lämnat deras våldsamme far. Men stundvis känns filmen ändå väl tillrättalagd. Whitecross sätter aldrig rocksagan i en större kontext - han nämner knappt britpopfenomenet, hur stjärnorna turades om att kela med Tony Blair i pressen, eller den klassbetonade kampen mellan Oasis och konkurrenterna Blur.
I stället inleds och avslutas filmen med 1996 års konserter i Knebworth, då 250|000 britter samlades för att se bandet. Det är lätt att få intrycket att Oasis slutade där, på topp. Tiden efter berörs inte, trots att bandet existerade ända fram till 2009
Att bråken i Oasis också handlade om pengar ägnar "Oasis: Supersonic" heller ingen tid åt. Kanske passar girighet inte in i bilden?