Redan den gamle greken Aischylos sade att "krigets första offer är sanningen". Det gällde för tusentals år sedan och har förstås inte ändrats ens i vårt informationsfanatiska samhälle. Förmodligen tvärtom, och grekens citat inleder filmen.
Det inleds nog så vardagligt, på olika platser runt om i världen, en vanlig, tidig morgon. I en kåkstad utanför Nairobi börjar 9-åriga Alia att leka med en rockring och tusentals mil därifrån vaknar Katherine Powell av att hennes man snarkar. Dessa två är än så länge ovetande om att de kommer att mötas om en stund.
Powell är inte bara lättväckt, hon är överste också, i brittiska armén. Hon har länge varit på jakt efter några terrorister anslutna till Al-Shabaab. Nu finns starka indikationer på att dessa finns i ett hus. I Nairobi. Just där Alia ska sälja det bröd hennes mor bakat.
Hon upptäcks från en attackklar drönare på samma gång som det konstateras att terroristerna förbereder en snar självmordsattack.
Powell hamnar i ett militärt dilemma, och ett ännu större moraliskt. Är det rätt att med säkerhet döda ett oskyldigt barn för att förhoppningsvis rädda ett större antal undan en presumtiv attack? Vilket beslut som än fattas får det stora konsekvenser, mänskligt, militärt, politiskt. ..
Regissören Gavin Hood berättar skickligt i ett rappt tempo. Som det brukar vara i krigsfilmer nu för tiden är det till stora delar i satellitbilder det hela sker. De ansvariga är långt från fronten, helt utan risker för egen del. Han växlar mellan scener från militärstaben, regeringskansliet, drönarpiloternas "kabin" och förstås från målet för missilen.
Diskussionerna går skarpa och alla aspekter som kan tas upp kommer fram. Det är oerhört spännande och nervpirrande. Närbilderna på den oskyldiga flickan tär på hjärtat och man håller tummarna lika mycket som de ansvariga att någon av åtgärderna att få bort henne från anfallszonen ska lyckas. Och man tackar för att man inte själv ska ta beslutet.
Helen Mirren är suveränt säker i sin roll, som vanligt. Hon är professionell soldat men har förstås likaväl hon en stark empati. Alan Rickman i sin sista roll är bra, som general Benson. Aaron Paul spelar piloten som liksom sin kollega aldrig varit i skarpt läge tidigare och förstås tvekar när han ser vad det är hans avfyrning kommer att träffa. Krig må mest likna dataspel nu för tiden, men med teknikens hjälp kan man också se sina offer, hur långt borta de än är.
Gavin Hood har med god hjälp av sina skådespelare fått till ett moraliskt inlägg där svaren känns långt i från givna. Spelar det någon roll vem som är "ond" eller "god" för den som drabbas av krigets konsekvenser?
Hur skulle du ha gjort?