Den danska julfilmen "Familjen Jul i Tomteland" bjuder på gott om julstämning, men inte så mycket berättarglädje. Trots julgröt och tomtar i drivor blir det mördande tråkigt.
En vanlig kritik mot julkalendrar i tv är att de inte bjuder på tillräckligt mycket julstämning _ om man som programmakare inte lyckas skapa julmys av samma kaliber som i "Trolltider" så är man rökt i kommentarfälten. Så stark är längtan efter tomtar, snö och tindrande barnaögon, så snart vi byter från november till december i almanackan.
Säkert är det på grund av detta julknarkande som den danska filmen "Familjen Jul i Tomteland" har slunkit in på den svenska biorepertoaren. Filmen är en uppföljare till "Familjen Jul" från 2014 som inte fick svensk premiär. Den handlade om Hugo som har en pappa som hatar julen _ något som förändras när familjen får besök av en livs levande tomtenisse.
I film nummer två måste Hugo och tomtenissen Pixy resa till Tomteland, tillsammans med Hugos syskon Vega och Neils. Hugo har haft sönder en speciell julgranskula som innehöll Pixys magiska krafter, och måste hitta ett sätt att laga den. Om han misslyckas kommer Pixy att åldras och dö.
I Tomteland bjuds det på gott om julstämning. Snön ligger som gräddtjock glasyr över den lilla tomtebyn med sina röda stugor och kringströvande renar. Tomtenissarna spelas av barn och kortväxta vuxna, och pratar ett lustigt baklängesspråk samtidigt som de kokar gröt och åker kälke. Här bjuds särskilt mycket ögongodis för den som älskar stickade jultröjor.
Problemet är att filmen är så mördande tråkig. Den papperstunna storyn rör sig framåt som en snigel i vinterdvala, och skådespeleriet är förödande träigt. Avsaknaden av adekvat regi är uppenbar, särskilt när tomtenissar med svarta luvor använder elaka teaterskratt för att visa på sin ondska så fort de dyker upp i bild. Den själlösa svenska dubbningen gör inte saken bättre.
Det är en film som ställer frågan hur mycket du är beredd att betala för ditt julmys - i ren och skär leda.