Ett bluffmedium får kontakt med andevärlden på riktigt i "Ouija: Origin of evil". Men den lovande inledningen skjuts i sank av förutsägbarhet och en fånig historia.
Om jag ska vara ärlig kommer jag inte ihåg mycket från "Ouija". Åtminstone inte tillräckligt för att säkert kunna säga att filmen inte innehöll förklaringar till tankevurporna i den här uppföljaren. Men det spelar egentligen ingen roll, det är ofta lönlöst att ifrågasätta logiken i den här sortens massproducerade skräckfilmer, vars enda syfte verkar vara att framkalla så många hoppa-till-i-soffan-ögonblick som möjligt.
Men ändå: titeln till "Ouija: Origin of evil" antyder att vi ska få en förklaring till något vi känner till sedan tidigare . Riktigt vad det rör sig om förblir dock oklart, allt de två filmerna verkar ha gemensamt är onda andar och ett ouijabräde (det rör sig inte ens om samma bräde, men okej).
Berättelsen utspelas på 60-talet, där änkan Alice (Elizabeth Reaser) och hennes två döttrar Lina (Annabelle Basso) och Doris (Lulu Wilson) drar in hushållspengar genom att bluffa godtrogna människor som vill kommunicera med döda närstående. Men när Alice skaffar ett ouijabräde för att uppdatera sin seansakt, börjar det hända saker.
Mike Flanagan är en skicklig bruksregissör, men har tyvärr inte många egna idéer. Det mesta i "Ouija: Origin of evil" känns lånat av någon som gjort det bättre förr. Det är synd, för jag fattar ändå tycke för den lilla familjen och dess kämpande, handlingskraftiga kvinnor _ det enda, faktiskt, som känns originellt i filmen.
Till en början verkar det också som att Flanagan har högre ambitioner än den film som "Ouija: Origin of evil" halvvägs igenom handlingen förvandlas till. Rollfigurerna mejslas ut i lugnt tempo, och särskilt Lina, hennes spirande förälskelse och försök till tonårig frigörelse utgör ett fint inslag.
Så fort ouijabrädet börjar kommunicera med lilla Doris blir allt dessvärre actiondrivet och ganska ospännande. Även om jag hoppar till några gånger i biostolen.