Det ser ut som att Matthew McConaugheys comeback, även känd som "The McConaissance", har saktat ned lite.
Efter några mindre framgångsrika år som den snygge killen i romcom-träsket började det försiktigt se bättre ut, med ett antal seriösa deckarroller, ett ovanligt nyanserat porträtt av den karismatiske strippklubbägaren Dallas i "Magic Mike" (2012) och hans officiella uppgradering till A-listan med Oscarn för "Dallas Buyers club" (2013). I den sistnämnda svalt sig McConaughey enligt klassisk prisvinnarrutin för rollen som hivpositiv smugglare av bromsmedicin.
I "Gold" har han tagit sig vatten över huvudet med rollen som Kenny Wells: en kedjerökande, dagskrökande, svettig guldletare. Han har dåliga tänder, en flint och kalaskula och dessutom ett hetsigt temperament och en förkärlek för sladdriga y-frontkalsonger. Kanske har alla skådespelare en inre Robert Gustafsson som vill leka med hela kostymförrådet, vad vet jag?
"Gold" är i alla fall löst baserad på den sanna historien när Wells i mitten av 80-talet fick nys om en potentiell guldgruva i Indonesiens djungler, och hur han klättrade upp från botten till att bli ett slags rockstjärna i guldbranschen. "Det är sista kortet man vänder på som spelar roll" säger Wells i en intervju med Goldstrike Magazine och levererar en av filmens få minnesvärda scener.
Regissören Stephen Gaghan borde annars varit precis rätt person för det här jobbet, då han tacklat geopolitik och global rovkapitalism tidigare i "Traffic" och "Syriana". Men "Gold" är mycket slarvigare berättad. Wells följer i sin fars fotspår men vi får aldrig veta något om deras antytt komplicerade relation. Hans flickvän, spelad av Bryce Dallas Howard, har inte mycket personlighet att jobba med i sin roll. Sista aktens vändning är dessutom uppenbar för tidigt, och gör på många sätt transportsträckan av att faktiskt se filmen lite onödig.(TT)