Det finns en särskild formel för David mot Goliat-filmer och den ska man inte bråka med i onödan. Det gör heller inte regissören Emmanuelle Bercot, som fattar hur en revanschstory ska slipas för att generera mesta möjliga katarsis.
Bercot ("Malony", manus till "Polis") har ett bra öga för att skildra orättvisor och den här gången låter hon danska (men fransktalande) Sidse Babett Knudsen ("Borgen") gestalta den verkliga lungläkaren Irène Frachon. Redan i förtexterna blir tematiken tydlig: Vår hjältinna simmar, liten men stadig, genom höga vågor i ett stort hav. I hård motvind söker hon sedan filmen igenom envist efter sanningen om ett läkemedel för diabetiker, som hon misstänker är livsfarligt och kopplat till en mängd dödsfall.
I det hierarkiska Frankrike förslår en läkartitel från det provinsiella Brest inte särskilt långt. Speciellt inte när läkemedelsföretaget tar fram de stora kanonerna och bildligt talat mejar ned Frachon, hennes kollegor och deras studie, som är tänkt att bevisa läkemedlets skadeverkningar.
Sidse Babett Knudsen gör Frachon till en älskvärd och adrenalinfylld centralpunkt, som gestikulerar vilt och stundtals är smått olidlig men som aldrig viker en tum i sin övertygelse. Ibland vecklar filmen in sig i väl långdragna medicinska beskrivningar. Men torrheten uppvägs av en närmast chockartat naturalistisk obduktionsscen, som är så brutalt köttig att det räcker och blir över.
Finast är skildringen av Irène Frachons närmaste, dels kollegorna som knappt klarar pressen, dels hennes familj, där den fantastiske maken uppmuntrar henne och till och med vägrar låta henne lägga av när hon själv vid något tillfälle tappar tron.
Med en kortare speltid och en något tajtare klippning hade det blivit riktigt bra men trots de invändningarna är "Kvinnan från Brest" en klart sevärd film där en mycket mänsklig hjältinna får utrymme att glänsa. (TT)