Om FN så försökte skapa den perfekta talespersonen för mänskliga rättigheter i ett laboratorium hade de ändå inte kommit nära Malala Yousafzai. Hon döptes efter en afghansk folkhjälte, höll sitt första tal om rätten till utbildning som 11-åring, och överlevde som 15-åring en talibansk kula i huvudet utan att tystas. Sedan dess har hon hjälpt till att införa en pakistansk utbildningspolicy och vunnit Nobels fredspris.
Det är förstås med stor vördnad dokumentärfilmaren Davis Guggenheim närmar sig hennes liv. Uppväxten berättas med vackra handritade animationer, vilket är vågat men lyckat. Stordåden ges en fin kontrast i vardagslivet i Birmingham, där pappa Ziauddin steker ägg och Malala lär honom att tweeta. Och det är lika mycket pappans historia; han som övervann ett talfel för att kunna tala ut mot talibanerna, och som gav dottern både namnet och styrkan.
De retsamma småbröderna skänker välbehövlig krydda till en annars vaniljsmakande upplevelse. Berättandet saknar konflikt och spänning, Malalas repliker känns repeterade, och den smetiga musiken är lätt manipulativ. Hur känns det egentligen att vara en global superstjärna vid hennes ålder? Att ha varit så nära döden? Guggenheim verkar tänka att hon gör mest nytta som skulptur på en piedestal snarare än som människa av kött och blod. Men det är lätt hänt med en sådan superhjälte till huvudperson, och dokumentären gör sig utmärkt som familjefilm eller utbildningsmaterial.