Det är något djupt obehagligt med stränga skolflickor i rutiga helveckade kjolar och slips. I synnerhet om de är i grupp. Associationerna till internatskolor och pennalistiskt kamratförtryck ligger nära. I sydkoreanska konstnären Hyun-Jin Kwaks fotokonst som ställdes ut för ett par år sedan på Uppsala konstmuseum, sågs uniformerade skolflickor ha allehanda mystiska saker för sig, ofta ute i en dunkel granskog. Flickorna på dessa bilder utmanade och mätte sig med varandra. Ungefär som flickorna i Lisa Aschans tokhyllade film ”Apflickorna”, där en ridskola är spelplatsen för en maktkamp bland unga kvinnor.
Tematiskt överensstämmer stämningarna från både fotokonsten och nämnda film väl med Daniel di Grados långfilmsdebut ”Alena”, som i sin tur bygger på en hyllad serieroman av Kim W. Andersson. Visst finns det också blinkningar till skräckfilmklassiker som ”Carrie”, Jan Guilloudramat ”Ondskan” och lite mer glättiga highscoolfilmer som ”Grease” och ”Clueless”.
Regissören använder sig av schabloner från genrerna. Somligt är lite valhänt - musikspåret lämnar en hel del övrigt att önska – och det saknas något eget, mer personligt grepp om skräckberättandet. Men han har ändå rätt bra flyt. De psykologiska bottnarna finns också där, enligt genrens konventioner.
Alena flyttas över från den kommunala gymnasieskolan till ett snobbigt internat med enbart kvinnliga elever. Anledningen är dunkel, men en höggravid skolpsykolog låter oss förstå att Alina har varit med om något osedvanligt jobbigt. Alena har också en ständig följeslagare, den gåtfulla Josefin, som kan bli plötsligt våldsam.
Amalia Holm är riktigt bra som Alena, liksom Felice Jankell som spelar en av de mer mänskliga klasskamraterna i den nya skolan. En trio rikemanstjejer med Molly Nutleys tröttsamt konsekvent elaka Filippa i spetsen, gillar inte alls den nya klasskompisen. Filippa blir galen när hon tar sig in i skolans lacrosselag och får hennes plats.
Stämningsskapandet då? Ja, granskogen står tät och mörk även här, och ett par splatterscener är med, uppenbarligen för formens skull. Men ändå är det svårt att bli skrämd på riktigt av filmen. Den är för flack och schablontyngd. Människorna i Alenas omgivning är alldeles för platt gestaltade.
Men ett originellt avstamp är det i alla fall med en svenskproducerad tonårsskräckis med en lesbisk kärlekshistoria eller två invävt i handlingen. Vi får nog se mer film av Daniel di Grado framöver.