Att göra en film om tabun och tystnad i familjerelationer har intresserat åtskilliga andra filmskapare och dramatiker. Alltsedan den grekiska antiken har berättats om begravda familjehemligheter som senare dras fram i ljuset. Exempelvis Strindberg och Norén har gestaltat temat inom teatern, så även filmregissörer som Hitchcock, Bergman och Woody Allen och hur många fler som helst. Inte är väl det så märkligt egentligen, vi är väl alla produkter av en familj.
Handlingen i den här filmen känns därför vagt välbekant hela tiden när familjedramat rullas upp. Men ändå är gåtans lösning inte helt förutsägbar. 40-årige Antoine, spelad av Laurent Lafitte, är besatt av sin mammas oförklarliga död som inträffade för 30 år sedan. Det tycker såväl hans exfru som hans egna barn, inte minst hans syster samt hans stränga och auktoritära pappa. Antoine är i filmens början på god väg att förstöra sin relation med sin syster Agathe, den enda som står honom verkligt nära, den enda han överhuvudtaget kunnat prata med om mammans död. Då någon annan ställer en fråga om mamman drabbas han av stumhet. Precis som hans pappa gör då hans döda hustru kommer på tal, men pappans tystnad är laddad av återhållen aggression.
Men Antoine sporras av sin psykoterapeut att konfronteras med sin far och börjar med att lägga pussel med fragment ur det förflutna. Det är helt uppenbart att det finns lögner och saker som förtigits rörande familjens stora trauma, mammans död.
Men det är inte bara ett grävande i det förflutna, här finns också nyorientering i form av en ny flickvän till Antoine. Hon råkar vara obducent och bär även hon på ett familjetrauma.
Filmen är baserad på boken ”Bumerang” av Tatiana De Rosnay, som också skrivit ”Sarahs nyckel”. Även det är ett drama med rötter i ett skumt förflutet och som har filmatiserats. Men i den berättelsen är den dramatiska temperaturen högre.
Här är handlingen lite alldaglig och den är dessutom ljumt återgiven. Själva berättandet får aldrig någon riktig nerv.
Vore det inte för de vackra bilderna från den franska kusten med dess dramatiska tidvatten och det diskret men likafullt strålande skådespeleriet, så skulle det inte finnas mycket att titta på i den här filmen. Den är absolut inte dålig, men den är typiskt mellanbra. En film som man kan se och finnas i för stunden men som försvinner i minnets töcken av alla andra filmer och teaterpjäser som skildrat detta med familjehemligheter så mycket mera spännande.