Lily Tomlin är Elle, en äldre poet på dekis som försöker komma över hennes livskamrats bortgång för ett par år sedan. Hon har varit ett namn i kultursvängen och jobbat på universitetet, men nu var det längesen hon blev uppmärksammad. I filmens första scen gör hon slut med sin mycket yngre flickvän Olivia. De har varit tillsammans i fyra månader, och Elle säger att Olivia bara har varit en ”fotnot” i hennes liv. Förutom att antagligen vara den elakaste och mest självgoda göra-slut-raden sedan Bob Dylan sjöng ”you just kinda wasted my precious time” på 1960-talet, är det en replik som sätter tonen för Lily Tomlins karaktär, och därmed för hela filmen.
Strax efter att Olivia har stängt dörren och lämnat huset för gått, dyker Elles barnbarn Sage upp oanmäld. Hon är gravid, och har en tid bokad för abort redan samma dag, men har inte de 600 dollar som ingreppet kostar. Elle har i sin tur precis klippt sönder alla sina kreditkort i ett försök att bli fri från konsumtionens bojor, och därmed tvingas mormor och barnbarn ut på en resa till gamla både vänner och ovänner för att försöka få ihop pengar.
När jag recenserade ”St Vincent” med Bill Murray i våras skrev jag att jag längtade ”tills vi får se filmer om sura, griniga, otränade tanter som super och knarkar men ändå – eller snarare just därför – lyckas flörta till sig någon vacker yngling.” Det kom snabbare än jag trodde – Elle är just den karaktären. En avig, otrevlig, arg tant som förolämpar allt och alla men ändå tillåts vara dekadent charmig, och hon lyckas dessutom få en mycket yngre och snyggare partner.
75-årige Lily Tomlin verkar njuta av att få spela en så ohämmad karaktär, i ena stunden spöar hon upp Sages otrevliga pojkvän som inte vill bidra till aborten, och i nästa röker hon på med en gammal flamma i hopp om att övertala honom att låna ut pengar. Elle är en person som säger sig hata folk som beter sig som rövhål, och kombinerat med en väldigt kort stubin innebär det att det mesta urartar.
Grandma är underfundigt rolig och varm, och filmen driver även med sig själv och den så kallade kultureliten – detta är nog enda filmslagsmålet där ”writer-in-residence” har använts som en förolämpning. Filmen hade premiär på Sundance-festivalen, och i bästa amerikanska indiestil lyckas Grandma kombinera humor och allvar i en värld där den enskilda människan alltid är sårbar och otillräcklig. Och även om karaktären Elle emellanåt är för bra för att vara sann, som om hon var en revolterande tonåring. är det ett nöje att få se 75-årige Lily Tomlin ta för sig av livet