Det sorgligaste med "Ride along 2" är att den har ett ärligt uppsåt i att ändra på vissa trista filmnormer. Men den får ändå det tidigare lågvattenmärket i fulkomedigenren, "Snuten i varuhuset", att framstå som "Citizen Kane".
I tider när filmindustrin brottas med svåra representationsproblem är det tacksamt med filmer som bryter mot normen. I exempelvis poliskomedin "The heat" (2013) med Sandra Bullock och Melissa McCarthy blev den i grunden klyschiga buddy-cop-premissen lyckad tack vare det geniala draget att byta ut de klassiska manliga motsatsrollerna mot kvinnliga dito. I "Ride along"-filmerna är det svarta skådespelare och andra Hollywood-minoriteter som får allt strålkastarljus. Det är i sig värt att applådera. Hade filmen bara varit rolig hade allt varit frid och fröjd.
Intrigen kan lättast beskrivas som en blandning av det gamla avklädda MTV-dansprogrammet "The grind" och någonting som "Snuten i Beverly Hills"-gänget refuserade när uppföljare nummer fyra kom på tal.
Det finns en ond lokal gangster i Miami, som använder sig av en hacker, som försöker sno åt sig av chefens pengar. Kevin Hart, som åter spelar rollen som grön polis i behov av att bevisa sig, och hans ständigt sure blivande svåger dras in i fallet. Men eftersom storyn är helt befriad från stringens, puls och skämt slänger filmskaparna för säkerhets skull då och då in ovidkommande klipp på halvnakna tjejer. Man flörtar också vilt med datorspelspubliken genom hela biljaktsekvenser som i Kevin Harts huvud tar formen av bilspel.
Det är mycket märkligt. Konstigast av allt är att Harts persona verkar vara så populär. Hans Ben bryter visserligen med det förhärskande, stentrista machoideal som förmedlas i filmen. Men hans clownerier är ungefär lika charmiga som en sockerchockad treårings.
Olivia Munns ("The newsroom") medverkan lyckas bara med en sak: Att skapa en liten krusning av känsla i den apati som tar tag i publiken strax efter förtexterna. Och den känslan handlar om sorg över så uppenbart bortslösad talang.