Norska debuterande långfilmsregissören Torfinn Iversen berättar lågmält och med en nypa poesi om nioåringen (?) Oskar och hans trassel med en ansvarslös mamma, elaka kompisar och en helt ny vän som i sin tur har en vit ponny som sambo.
Oskar drömmer om att åka till Amerikas prärier, men i stället får han åka till morfar i Nordnorge när mamma säger att hon ska åka till nytt jobb i USA. Morfar är sträng, låter Oskar arbeta med att hugga ved medan han själv håller på med ett hemligt projekt i källaren.
I närheten bor traktens driftkucku Levi, vars allra bästa vän är en vit ponny som han kallar Hästen. Oskar och Levi lär känna varann. Men efter en olycka, då Hästen springer bort, blir Levi jagad av polisen för att sättas på institution. Oskar och Levi beslutar sig för att rymma till Amerika tillsammans. De tänker ro hela vägen, precis som några äldre släktingar till Levi gjorde på 1800-talet.
Den socialrealistiska berättelsen ramas in av det dramatiska och vackert filmade nordnorska landskapet. Det är långt mellan människorna här och svårt att finna känslomässig värme. En viss banalitet lurar i vissa scener. Men filmberättelsen har också något charmerande, alla dess personer är stukade på något sätt och några har lidit och knutit sig mer än andra. Men filmens styrka är att så gott som ingen är ohjälpligt förlorad. Och den slutar i en gyllene sagoton i en scen som kreativt leker med schabloner från westernfilmer och sagor.