Redan under förtexterna förkunnar en stolt röst: ”Jag har haft sex för första gången”.
Med en titel som "The Diary of a teenage girl" hade jag i min ungdom trott att det handlade om en p-rulle light. Nu gör det inte det, men helt fel är det inte heller. I fokus står den 15-åriga Minnie, en tonåring med det mesta av de komplex, livsfunderingar och förhoppningar man brukar ha i den åldern. Hon vill bli älskad, tycker själv att hon är ful och har ett problematiskt förhållande till sin familj. Samtidigt är hon en som en briserande hormonbomb som får omgivningen att explodera.
Alltså, inte så märkvärdigt i sig. Nu har Minnie några saker som talar emot henne. Hennes pappa har försvunnit för länge sedan, styvpappan har just brutit upp och Monroe, den nya killen som hänger med hennes mamma, är lite lös i moralen. Mamman vill helst också ungefär vara en ansvarslös tonåring så det är inte mycket till stöd eller förebild.
Och, i sitt identitetssökande blir Minnie förälskad i Monroe. De inleder en smygrelation, och här får ens egen moral slita en stund. Visst märks det att Minnie är full av nyfikenhet och påhejad av sin mer försigkomna bästis Kim vill utforska detta spännande område, men ändå. Monroe tänker med fel huvud. Det blir till en karusell som gör alla de inblandade yra med besked.
Samtidigt är det film om att växa upp, mogna och hitta sig själv. Minnie är i grunden en stark person. Hon är en duktig tecknare och man anar en kommande karriär där. Det är också på hennes perspektiv som är det bärande. Man ser hennes liv på hennes segna villkor. Bel Powley spelar henne suveränt. Trots hennes riktiga ålder på 22 tror man på henne som 15. Här finns en trulig och lovvärd aptit på livet som värmer i all turbulens.
Alexander Skarsgård som Monroe är en charmig skitstövel och får gott om tillfällen att visa upp sin vältränade kropp. Kristen Wiig visar återigen hur bra hon är även när det gäller icke-komiska roller. En positiv mansroll finns också här i form av Minnies ex-styvpappa (krångligt detta) som spelas av Christopher Meloni. Han framstår som en av de få vuxna i filmen.
Regissören Marielle Heller använder sig av animationer emellanåt för att förstärka bildberättandet och hon har duktigt fångat in det tidiga 70-talets alla för- och nackdelar. Kläder, det naiva droganvändandet, den så kallade fria kärleken, allt finns där som ett brus.