I år är det hela tjugo år sedan Moni Nilssons första kapitelbok om den charmiga pojken Tsatsiki publicerades. En karaktär som kommit att bli oerhört omtyckt bland landets unga bokslukare, så också bland cineaster eftersom flera böcker även filmatiserats.
Jubileet firas med nyutgivningar och toppas av ytterligare två nyskrivna böcker “Tsatsiki och Hammarn” och “Tsatsiki och olivkriget”, varav den sistnämnda också går upp som film så här lagom till jul.
“Tsatsiki, Farsan och Olivkriget” är den tredje filmatiseringen om Tsatsiki. Redan 1999 gjorde den uppsalafödda regissören Ella Lemhagen den flerfaldigt Guldbaggebelönade “Tsatsiki, morsan och polisen” och 2001 kom uppföljaren “Tsatsiki – vänner för alltid”. Denna gång med en delvis utbytt styrka, såväl framför som bakom kameran, men trots att den charmiga huvudrollsinnehavaren Samuel Haus fortfarande var kvar lyckades man till närmelsevis inte återupprepa succen.
“Tsatsiki, Farsan och Olivkriget” är alltså tredje gången gillt. Nu med Lisa James Larsson som regissör. Larsson, som tidigare mest gjort kortfilm, tv-serien ”Welcome to Sweden” samt den lättviktiga långfilmsdebuten ”Ego” härom året, är med andra ord ett rätt oprövat kort.
Jag vet inte om Larsson fastnat i det romantiska komedifacket eller om det blivit för mycket ”Welcome to Sweden” för “Tsatsiki, Farsan och Olivkriget” känns väldigt amerikaniserad. En typisk feelgoodfilm med sina hallelujamoments där horder av människor applåderar av entusiasm och lycka.
Dessutom är filmen ganska förutsägbar. Man blir inte särskilt förvånad när Tsatsiki, som rest till sin pappa i Grekland, blir kär i byns Alva. Eller när han går räddar sin pappas olivlund och restaurang – den grekiska finanskrisen till trots!
Visst är det beundransvärt och gulligt, så även alla vackra vyer som man gärna drunknar i. (när man inte fastnar i tanken på att man ska snart ska upptäcka någon kapsejsad gummibåt med utsatta flyktingar) – men samtidigt saknas bettet och skärpan som fanns i första filmen.
Det är synd för barnskådespelarna Emrik Ekholm, Adam Gutniak och i synnerhet Storvretabon Sara Vilén är okej som Tsatsiki, bästisen Hammarn och flickvännen Alva. Dessutom är Jonatan Rodriguez hittills bäst i rollen som Tsatiskis pappa.
Man får ändå säga att det är en rätt typisk svensk julfamiljefilm med sina klassiska teman av äventyr, vänskap och kärlek. Och visst dunkar väl även mitt hjärta, även om den kanske inte som i filmen hoppar över vissa slag. För fullt så långt in tränger inte Tsatsiki denna gång.