Hettan i amerikanska nationalparken Death Valley ligger tung över detta filmdramas handling. Två människor återser varandra efter åtskilliga år som separerade. Anledningen är att deras gemensamma son tog livet av sig för ett halvår sedan. Föräldrarna har fått varsitt självmordsbrev från honom där han uppmanar dem att åka just till denna plats och att göra vissa utflykter vid vissa tidpunkter under en vecka. Då ska han uppenbara sig för dem. Sonen skriver om att han kände sig åsidosatt under uppväxten och bäddar sålunda för skuldkänslor och uppgörelser mellan hans efterlevande föräldrar.
Dramat kan bäst karaktäriseras som lågintensivt. Det är många samtal i filmen och på det sättet ett typiskt franskt relationsdrama. Det är möjligen spelplatsen som särskiljer. Bergen i Death Valley bildar en storslagen fond till parets uppgörelser.
Isabelle Huppert och Gérard Depardieu spelar ett par människor som kanske ligger nära dem själva i ”Valley of Love”. Det är 35 år sedan dessa franska storstjärnor var i en gemensam film senast, i "Loulou" (1980). Där spelade Huppert en överklasstjej som släpper allt för att följa en bohemeisk kille, spelad av Depardieu. Här spelar duon kanske fiktiva versioner av sig själva, Isabelle och Gérard. Eller möjligen de är uppdaterade och åldrade varianter av sina rollfigurer i ”Loulou”. Här bor de på ett lite halvsunkigt amerikanskt hotell där en annan av gästerna vagt känner igen Gerard och ber om en autograf.
Huppert gör ännu en av sina kyliga och spröda kvinnor , kontollerade men på gränsen till nervsammanbrott. Depardieu, som ofta gestaltat grovhuggna män med ett känsligt inre, gör även här något åt det hållet. Ibland med en karikatyrmässig knorr, som när han kan ses i profil med en nyinköpt röd reklamkeps och en numera väldig kropp. Hans förhållande till mat och vin är något som vidrörs flera gånger.
Paret samtalar som bara Depardieu och Huppert kan, innerligt och välagerat, med ständiga ögonblick av igenkänning för varje biobesökare som någon gång överhuvudtaget har haft en relation.
Men de genomför också ett slags botgörarvandring, ibland med lätt övernaturliga inslag. Fast när det kommer till det mer drömska scenerna önskar man att de hade fått mer plats. Det är som att regissören inte fullföljer idéerna med det övernaturliga och filmen stannar därför vid att vara ett relationsdrama. Men det är sannerligen gott nog i sällskap med dessa två franska levande skådespelarelegender.