Roliga monster och en fartfylld humoristisk historia räcker ganska långt i den här vampyrtunga uppföljaren. Men en film som predikar tolerans och allas lika värde för barn borde vara mer konsekvent är vad den i slutändan är.
I den första filmen om det monstertäta hotellet i Transylvanien blev Draculas dotter Mavis kär i människovalpen Johnny. Trots pappa Draculas initiala motstånd inleds den här uppföljaren med bröllop mellan de unga tu. Kärleken spirar och livet, för både levande och odöda, flyter inledningsvis på fint i Transylvanien.
Den första filmen lekte på ett kul vis med monsterklyschor och den stora behållningen blir även den här gången att få titta in i monsteruniversum. En favorit är den stora, gröna, geleartade Blobby, som dyker upp redan på bröllopet och försöker dansa med Johnnys mamma men i stället råkar absorbera henne.
Det välmenande och ibland lite skakiga samspelet mellan människor och monster är för övrigt det som skildras bäst i filmen. Samhället jobbar på tolerans och allas lika värde. Men när det vankas förlossning på Hotell Transylvanien (en konsekvens av giftermålet såklart) är den givna frågan inte huruvida det blev en pojke eller flicka utan om ungen är en vampyr eller människa.
Helt rimligt, givet förutsättningarna, men den här konflikten blir också filmens största problem. För morfar Dracula vill innerst inne att barnbarnet ska vara en vampyr, precis som han och Mavis är. När sonsonen inte ens vid fem års ålder har några huggtänder på gång och verkar mänsklig till sinnet får morfar panik och tar med honom på uppfostrande monsterläger.
Trots att filmen säger sig predika tolerans och allas rätt att vara som de är slutar den ändå, utan att avslöja för mycket, i ett motsatt budskap. Det är en besvikelse i en film som i övrigt varken är bättre eller sämre än det mesta i floden av tempofyllda, skämttunga animerade amerikanska filmer som sköljer över den unga publiken just nu.