1980-talet är tillbaka. I nya "Teenage mutant ninja turtles" är de gröna hjältarna tillbaka, i en film som känns hopplöst mycket som en resa bakåt i tiden.
För 30 år sedan var fyra muterade ninjasköldpaddor det coolaste som fanns. När serietidningen "Eastman and Laird's Teenage Mutant Ninja Turtles" kom ut med första numret i maj 1984 var den en nyskapande parodi på dåtidens populära superhjälteberättelser. Den animerade tv-serien från 1987 blev en omedelbar succé. I Sverige sändes den i TV3 under en tid då kabel-tv sågs som en första klassens statusmarkör. Den som kunde se "Turtles" hemma på tjock-tv:n var fränast i plugget.
Därför är det lite sorgligt - men kanske logiskt - att 2016 års version av TMNT-sagan känns så fruktansvärt mossig. Medan nutida superhjältefilmer vågar vara både politiska och existentiella, och medan det produceras fler och fler intelligenta barnfilmer, så känns denna nya Turtlesfilm som en enkelbiljett till 1984.
Filmen tar vid där Michael Bays återupplivningsförsök från 2014 slutade. Donatello, Michaelangelo, Raphael och Leonardo har räddat New York från undergång men måste gömma sig i kloakerna för att inte skrämma slag på stadsborna. Men när de får nys om ärkefienden Shredders senaste plan måste de återigen rycka ut _ den här gången för att rädda mänskligheten.
Filmskaparna gör ett försök att grunda berättelsen i riktiga känslor _ de tonåriga hjältarna kämpar med sitt utanförskap och med att hålla ihop gruppen _ men allt dränks i evighetslånga actionsekvenser. Den mest talande repliken är när Raphael hamnar i trångmål och ställer sig frågan: "Vad skulle Vin Diesel ha gjort?"
Det här är verkligen något så tomt och deppigt som en "Fast and furious" för barn.
Och med tanke på målgruppen så innehåller den verkligen en hel del tveksamheter. April O'Neil (Megan Fox) ska vara "en av grabbarna" men styrs ut i porriga skolflickskläder, och turtlarna är groteskt uppumpande (till och med muterade sköldpaddor måste tydligen leva upp till sjuka kroppsideal). Dessutom är det en förvånansvärt ful film, med anskrämlig papier maché -scenografi i de underjordiska tunnlarna.
Roligast är de retroinspirerade eftertexterna, för sin skamlösa nostalgi - och för att det äntligen är över.