"Elvis & Nixon" väver en uppdiktad historia kring ett märkligt men verkligt möte. Kevin Spacey och Michael Shannon imponerar i en urvattnad film.
En bild från 1970 på kungen av rock 'n' roll och den dåvarande amerikanske presidenten Richard Nixon har visat sig vara ett av Vita husets mest populära fotografier genom tiderna. Men varför träffades dessa två figurer, kungar över två till synes väsenskilda världar?|
I den frågeställningen tar Liza Johnsons "Elvis & Nixon" avstamp och väver ihop en knasig, delvis verklighetsbaserad historia kring vad som föregick mötet och vad som utspelades under det.
Tyvärr är idén till filmen bättre på pappret än genomförd i praktiken, även om den verkar överträffa "Elvis meets Nixon", 1997 års film på samma tema, med hästlängder.
Både Kevin Spacey och Michael Shannon är riktigt bra. Nixon i Spaceys tappning känns som ett bulligt 50-talskylskåp, fyrkantig ända in i själen men med rundade konturer, precis som Nixon framstod. Shannon, som inte skulle kunna misstas för Elvis ens på avstånd, försöker inte likna rockstjärnan överhuvudtaget. I stället skruvar han rollen till något eget, och nästan utmanar åskådaren genom att kaxigt framhäva olikheterna. Det är vågat, och fungerar helt utmärkt.
Men på tok för mycket vikt läggs vid trista bifigurer som Elvis bästis Jerry (Alex Pettyfer) och hans usla hjälpreda Sonny West (Johnny Knoxville). Det, liksom lättköpta scener där vi till exempel förväntas skratta åt kvinnor som förlorar hjärnkapaciteten när Elvis är i närheten, gör bara känslan av att detta är en soppa kokad på en spik mer framträdande.
Så länge huvudrollsduon, med god hjälp av Colin Hanks i rollen som Nixons rådgivare Egil "Bud" Krogh (senare en nyckelfigur i Watergateskandalen), får göra sitt på duken är "Elvis & Nixon" rätt underhållande. Annars är det här en film som gott kan sparas till en hemmakväll framför tv:n.