Det är maj 1945. Andra världskriget är över. I Danmark marscherar avväpnade tyska styrkor mot fångenskapen i väntan på vad som ska ske med dem. En dansk sergeant åker i jeep längs med kolonnen och retar sig de forna ockupanterna. Han stannar till och slår ned en ung man, som självklart inte vågar slå tillbaka. Hämndens tid har äntligen kommit.
Så inleds Martin Zandvliets starka skildring av vad som på sitt sätt naturligtvis är ett krigsbrott. Danskarna tvingar fångarna att rensa upp de cirka 2,2 miljoner landminor som tyskarna själva har lagt längs landets långa kust som försvar mot en eventuell allierad invasion. Fångarna behandlas hårt och vem bryr sig om de får mat eller om någon av dem dör?! Krigsförbrytelserna har ju ändå varit så omfattande, om kanske inte utförd av just de här, så at ge tillbaka är ju fullt legitimt. Eller?
Roland Møller spelar sergeant Carl Rasmussen som får ta hand om ett kompani fångar som ska röja upp en vacker sandstrand, det perfekta semestermålet om det inte legat mängder av trampminor på den. De flesta av fångarna är vad som idag skulle karaktäriseras som ”ensamkommande flyktingbarn”. De har kallats in i den sista vågen och säkert tillhört Hitlerjugend, de är i alla fall bara tonåringar.
Sergeanten är full av hat i början och gör sitt bästa för att plåga de han har i sitt våld. De får en brutal undervisning i att desarmera minorna, och om en och annan stryker med, ja, så kan det gå. Lokalbefolkningen omkring tycker likadant, som en bondmora säger efter att de svultna tyskarna ätit förgiftat utsäde: ”ja, då dödade jag ändå några tyskar”.
Det är ingen film för de som vill ha lyckliga öden och slut. Poängen är ändå att med hatet kommer man ingenstans, allra minst med sin egen värdighet. Rasmussen förändras också under tidens gång, men det sitter långt inne.
Det är mycket välspelat genomgående och man känner direkt med de inblandade. Det här är inget hollywoodskt tillrättaläggande eller översminkat. Språken är danska och tyska, vilket ger en helt annan närvaro och realism än om det som brukligt i sådana här sammanhang, vara på engelska för alla. Det gör att man som åskådare finns där från början till slut. Och det är ett starkt ödesdrama som utspelas. Man sitter på helspänn när ungdomarna plockar minor, eller sadistiskt tvingas gå arm i arm över stranden för at se om alla minor verkligen plockats bort.
”Under sanden” kvalar in bland de annorlunda krigsskildringar som kommit, långt från hjältedåd och propaganda. Mer än hälften av de ungdomar som tvingades rensa minorna gick åt själva. De förtjänar en film de också.