”God morgon Lampa, god morgon Garderob, god morgon Toalett.”
Jack fyller fem och hälsar glatt på alla sina vänner. Ja, egentligen hälsar han på sin värld, för han har spenderat livet inspärrad i ett skjul tillsammans med sin Ma (Brie Larsen). Hans enda fönster mot världen utanför är en lucka i taket och en tv-apparat, och utifrån dessa begränsade intryck försöker han fylla i luckorna. ”Plantor finns på riktigt, men inte träd. Ekorrar och hundar är bara på tv, förutom Lucky.”
Deras kidnappare Old Nick syns sällan till, då Emma Donahue i sin roman ”Room” (2010), som nu blivit film i regi av Lenny Abrahamson, främst ville fokusera på offrens perspektiv. Jacks fantasifulla tankevärld är vackert beskriven, och samtidigt är det hjärtskärande att läsa mellan raderna. Varje dag skriker de mot fönstret – vilket Jack tror är en lek, men som förstås är ett rop på hjälp. Dessutom förstår vi att Jack blivit till när Old Jack förgripit sig på Ma.
Boken bygger på fallet Joseph Fritzl, monstret från Amstetten som i 24 år höll sin dotter Elisabeth fängslad i en ljuddämpad källare. I Österrike debatterades om detta var en enskild galnings verk, eller om det fanns något typiskt österrikiskt med att stänga in mörka hemligheter under jord.
Och nog har våldet i ”Room” anpassats för en amerikansk publik. För det första är Old Nick en främling, vilket gör att frågor om patriarkala familjestrukturer – där huvuddelen av sexuellt våld utövas – inte är aktuella. För det andra saknar han empati. Österrikiska författare som Elfriede Jelinek påpekade att spontana infall av omsorg om dottern var en del i Fritzls rättfärdigande av brotten; han hävdade exempelvis i rättegången att han skyddade Elisabeth mot omvärldens faror. I ”Room” rör det sig i stället om en isolerad galning vars ondska är obegriplig.
Detta är ett klaustrofobiskt perspektiv – men det är också meningen. Tanken är inte att vi än en gång ska frossa i grymma detaljer, utan snarare lära oss om hur bandet mellan två människor kan vara starkare än galler.
Filmen tappar styrfart i andra delen, när Jack och Ma skall integreras i samhället igen. Desto starkare är scenerna i Jacks och Mas lilla skrymsle, som när de hör en mus på andra sidan en vägg, och Ma försöker förklara att det finns en hel värld där utanför. För Jack är inte bara ofri, han har berövats något mer – vetskapen om vad han missar.