Tänk dig att du är en tonårskille och kommer på att du gillar killar mer än tjejer. Eller att du hellre vill vara tjej än kille. Tänk dig sedan att du berättar detta för den som står dig närmast, din egen förälder. Och att svaret blir att du får packa dina kläder och lämna hemmet – med en gång.
Detta är verkligheten för några av de medverkande i regissören och konstnären Sara Jordenös dansdokumentär "Kiki", som skildrar den så kallade Kikiscenen i New York där rasifierade hbtq-ungdomar blandar vouge-inspirerad dans med politisk aktivism och engagerade stödgrupper. Trots de medverkandes tuffa vardag och kamp för tillvaron är "Kiki" tack vare sina frikostiga dansinslag en film man blir glad av, närapå så att sittdansen inte är långt borta när den bastunga dj-musiken dundrar gång.
Här får vi under fyra års tid följa en grupp personer ur Kikiscenen, vissa veteraner och andra nykomlingar, med alla gemensamt att de här skapat sig en egen fristad vid sidan av det samhälle som inte accepterat dem. För vad gör man när ens egen mamma kör ut en, när ens pappa inte tillåter en att dansa eller när ständiga hot om våld styr ens liv? Svaret stavas dans – en eklektisk Pippi Långstrump-version av den klassiska vougescenen, där vilda modekreationer och brutala technobeats smälter samman till en psykedelisk färgexplosion. Jordenö iscensätter väl sina dansscener, både från så kallade "Kiki-balls" där olika lag möts och tävlar mot varandra och från de ständiga repetitionerna.
Men det är i samtalen med Kikiledaren Twiggy Pucci Garcón, Gia och andra medverkande som "Kiki" verkligen växer. För som Twiggy uttrycker det: "När de kliver ut på golvet tävlar de inte bara – de berättar sin historia. De säger – jag är vacker vad du än säger eller tänker". Att dansa blir till ett sätt att överleva i en värld med risk för hemlöshet, hiv-smitta och höga priser både mentalt och materiellt för att genomgå en önskad könskorrigering, och även om filmen innehåller lite väl många "talking heads" grips man snabbt av dess olika livsöden.
"Kiki" är till delar filmad innan det förra presidentvalet, men den rädsla för ett republikanskt maktövertagande som här skildras kort torde vara lika stor om inte större inför årets val. För vad är väl Kikirörelsen om inte Trumps värsta mardröm – en jämlik, påläst och empatiskt engagerad hbtq-rörelse med skitroliga dansfester och framtida potential att förändra.