Den namnkunniga ensemblen i filmen ”Suffragette” med Carey Mulligan i spetsen sprider ljus över en tämligen bortglömd del av den europeiska rösträttskampen, suffragettrörelsen i England vid förra sekelskiftet. Nog har vi sett filmatiserade brittiska klasskildringar förut. Men sällan med en kvinna i huvudrollen som stretar på med maktlöshet, smutsighet, hårda skift och sitt gryende politiska uppvaknande.
Arbetarkvinnan Maud Watts, som spelas utmärkt av Carey Mulligan, lever i ett kärleksfullt äktenskap. Hon har en liten son och jobbar på det lokala tvätteriet. Men hennes chef har för vana att ”ta för sig” av tvätteriets unga kvinnor. Protesterar de blir de av med jobbet. När Maud Watts påpekar att något kemiskt ämne kan ge tvätteriarbetarna skador fnyses hon bort. All denna maktlöshet får henne att följa med en arbetskamrat på ett suffragettmöte. Hon blir allt mer indragen i rösträttskampen, så smått också i dess våldsamheter, medan hennes privatliv faller sönder.
LÄS MER: "Kvinnokamp på vita duken"
Med elegant hand har manusförfattaren Abi Morgan, som tidigare gjort manus till ”Shame” och”Järnladyn”, sökt beskriva kvinnliga villkor vid denna tid i England. Hur till exempel mannen är förmyndare för kvinnan, även när hon är gift och hur skamligt det är för honom om hans fru engagerar sig för suffragetterna.
Ursprungligen var detta den bildade borgarklassens strid, suffragetternas portalfigur Emmeline Pankhurst hörde till exempel dit. Men här får storstjärnan Meryl Streep i rollen nöja sig med att vara en bifigur. Kameran rör sig mest i fattiga och slitna miljöer, bland dem som stod lägst socialt. Vi får också följa med i demonstrationstågen och uppleva polisbrutaliteten nära, liksom till fängelset, där de hungerstrejkande suffragetterna tvångsmatas.
Några av männens olika förhållningssätt lyfts fram i filmens handling, intressanta och belysande för tidsandan, som en engagerad apotekarmake, en nyfiken polis, en kärleksfull men vek äkta man, mångfasetterat skildrat men männen hamnar ändå lite i skymundan.
”Suffragette” är en imponerande film på många sätt, med fint skådespeleri och den är visuellt ambitiös. Men den känns också korrekt i överkant. Vore det inte för Carey Mulligan innerliga rollporträtt skulle den stannat vid att vara ett Dickenskt melodram korsat med undervisningsfilm. Nu lyfts den till att bli en gedigen hyllning till en rörelse för mänskliga rättigheter när nittonhundratalet var ungt.